DD:s krönikör Cecilia Burman riktar hård kritik mot Peace&Loves ensidiga bokningar av manliga artister och föreläsare som hittills offentliggjorts. Enligt Burman är det ännu ett uttryck för att det är den manliga världsbilden som styr.
4 530 bilder. 34 nominerade. 5 är kvinnor. Jag pratar om Årets Bild 2011. Jag gick och tittade på Anton Corbijns utställning på Fotografiska museet i Stockholm. Han besökte tv-mogulen Skavlan samma vecka som utställningen öppnade. Bilderna som Corbijn ställer ut är svartvita mellanformatsbilder, mestadels på kändisar och från filminspelningen av The American. Snygga så klart. Nästan enbart män figurerar på bilderna.
Jag bläddrar igenom senaste DN Världen. Räknar korrespondenter. 10 män och 5 kvinnor. Räknar män på bild i tidningen: 108. Kvinnor på bild: 40. Jag läser Karl Ove Knausgårds första del i ”Min kamp”. Först i slutet på boken får jag veta namnet på hans mor, som han verkar en bra relation med. Större delen av boken ägnar han åt sin far, som han hatar och är rädd för. Författaren refererar bara till manliga författare och filosofer. Inte en enda kvinnlig. Det kvinnliga eller feminina vill inte Knausgård ta i med tång.
Jag får Peace&Loves nyhetsbrev. Senast ut är Patrik Sjöberg och Alex Schulman som ska prata på forumdagarna. Band eller artister av manligt kön dominerar stort. Fyra är kvinnor. Sex om man ska vara riktigt snäll och räkna en av bandmedlemmarna i Arch Enemy och Other Lives.
Vissa menar att det pågår en ”feminisering” av samhället. En del hävdar till och med att det är ett sådant himla fokus på kvinnor just nu. Tyvärr måste jag meddela att så inte är fallet. Tvärtom pågår en maskulinisering av samhället. Alla vill vara män, även kvinnor. Det är därför det är 29 manliga fotografer som sitter inne med verklighetsbilden i ”Årets bild” – som vore det en objektiv utnämning. Men bakom den till synes neutrala tituleringen sitter en jury, som oavsett kön färgats av den manliga traditionen, där krigsbilder i svartvitt fortfarande anses vara den bästa fotojournalistiken.
Jag färgas av denna världsbild varje dag. När jag går på fotoutställningar, läser böcker och går på festival. Jag tycker inte illa om Anton Corbijn eller Peace&Love-festivalens manliga artister. De är bra på sitt. Men de är vad de är, de är män. Deras visioner, texter och attribut kommer från den manliga världen eftersom de vuxit upp som män. De kan aldrig berätta hur det är att vara kvinna. De skulle aldrig kunna skriva en låtrad om bröst utan att det blir med en sexuell anspelning. De kan aldrig tala ur kvinnors perspektiv. Därför saknar jag kvinnor på scenen. Inte för att män är sämre, utan för att kvinnor har en världsbild som skiljer sig från mäns (oavsett huruvida vi önskar att det vore annorlunda) och de behöver synas för att kvinnor ska få samma status som män.
Peace&Love borde utvärdera sitt varumärke och fundera över på vilket sätt de medverkar till att skapa en ny värld, som är årets tema på festivalen. ”Förmågan att i dag tänka annorlunda än i går skiljer den vise från den envise” – J. Steinbeck. Ett citat från Peace&Loves hemsida. Fina ord att skylta med. När ska dessa ord ombildas till handling? Hur annorlunda är det att boka Lars Winnerbäck, Kent och ytterligare 30 manliga akter år 2012? Fick Hjärter dam inte plats i leken?
Sveriges största festival är en killfestival. Skulle motsvarande antal kvinnor stå på affischen skulle den kallas tjejfestival, det är jag bombsäker på. Journalister skulle ställa frågan: varför så många kvinnor? Är det en särskild satsning? Anledningen till att frågan inte ställs när män är överrepresenterade är för att vi är vana vid det. Män är fortfarande regel och kvinnor är undantag. Men jag ställer ändå frågan: är det en särskild satsning på män i år, Peace&Love?
Eftersom Peace&Love, med ett undantag, valt att enbart citera män på sin hemsida kan jag bjuda på ett till citat av Sören Kierkegaard: ”Livet är inte ett problem som skall lösas utan en verklighet som skall upplevas”. Jag vet inte om jag håller med Kierkegaard. Vissa problem måste lösas för att verkligheten ska kunna upplevas. I verkligheten som jag lever i existerar jag i lika hög grad som min bror – men bara en av oss är överrepresenterad i ovan nämnda sammanhang. Jag skulle säga att det är en subjektiv uppfattning att Anton Corbijn är en fantastisk fotograf, men att vi alla luras att tro det eftersom hans motiv är kända män med kulturellt hög status.
I Sverige har män och kvinnor i princip samma möjligheter att bränna av en bild eller lära sig lira gitarr, men väldigt olika förutsättningar att vilja göra det eller kunna göra det ur ett annat perspektiv än det som redan kodats som ”in
tressant” eller ”bra”. Ramarna är satta. Fångar du inte krig på bild är din bild sämre, inte nytänkande.
Eftersom vi skiljer så hårt på pojkar och flickor från födseln och bestämmer vad som är typiskt tjejigt och killigt är det inte alltid så lätt att bryta mot dessa mönster, hur musik- eller fotointresserad en tjej än må vara. Därför behöver tjejer se kvinnliga musiker på festival, beundra kvinnors fotografier, läsa kvinnors kloka citat på hemsidor och förstå att steget till att göra något stort och kreativt inte är förbehållet män.
Många skulle säkert säga att de håller med i teorin, men så länge vi är passiva skapas ingen ny värld. Som Martin Luther King sa: ”Du är inte bara ansvarig för vad du säger, utan även för det du inte säger.”
Cecilia Burman
cecilia@ceciliaburman.se
Ps. Kolla upp ”feminisering” och ”maskulinisering” i Nationalencyklopedin och begrunda skillnad i innebörd trots att de borde vara varandras motsvarigheter. Ds
