Dalarnas litteraturdag
Kupolen
Lördag 28/8
Medverkande: Bo Hansson, Anna Jörgensdotter, Aino Trosell, Märta Tikkanen, Kung Henry, Lena Kallenberg, Susanna Alakoski.

Det är väl just främlingskap man vill förekomma, bryta sig ut ifrån och eliminera när man skriver, är det inte så? Berättelserna som årets författare på Dalarnas litteraturdag skrivit har alla något gemensamt. Kanske närmar de sig alla epitetet arbetarförfattare, åtminstone handlar deras berättelser om utsatthet, kamp och en arg glöd som ofta kommer underifrån, från arbetarklassen. Aino Trosell släpper sin 20:e bok, ”Hjärtblad” och Susanna Alakoski sin andra roman, ”Håpas du trifs bra i fengelset”. Jag har inte läst någon av dem ännu, men när jag läser om böckerna och hör författarna tala om sina berättelser hör jag glöden i deras ord, den knastrar under maktens skosulor, och den tystnar inte så länge litteraturen får syre från författare som dessa. 
Men främlingskapet då? Jo, jag tänker att trots att Susanna Alakoski öppnar dörren mot sitt finska arv och bakgrund eller som i hennes senaste roman ”Håpas du trifs bra i fengelset” låter läsaren träffa en syster som aldrig ger upp hoppet om sin missbrukande och våldsamme bror, förblir vi främlingar för varandra. Jag tänker på det när de två författarna Susanna Alakoski och Lena Kallenberg (”Södermorsor”) sitter på varsin sida om moderator Göran Greider och luftar sina åsikter om vad arbetarförfattare har för innebörd och påverkan på dem själva men också begreppet i allmänhet. De är inte överens, Alakoski såg det till en början (efter succén med ”Svinalängorna”) som reducerande, medan Kallenberg identifierade sig med det. Bägge författarna skriver om människor som kämpar i ekonomisk och social motvind, men där den ena ser reduktion ser den andra bekräftelse. Kanske handlar det om deras olika bakgrunder, Alakoski i en invandrarfamilj och Kallenberg född på Södermalm, som för 20 år sedan var långt ifrån det café latte-landskap som idag breder ut sig där. Därför blir det egentligen konstigt att sätta samma etikett på dem, liksom det aldrig riktigt går att frånkomma främlingskapet mellan människor. Frågan är till vilken grad man låter det styra ens känslor och handlingar. 
Alakoski kritiserar kriminalpolitiken och synen på missbruk och fattigdom, och får respons från människor som tycker att det daltas för mycket med brottslingar idag. Men också brev från en man som sitter i fängelse och (kanske) för första gången förstår att hans anhöriga bryr sig om honom. Man får inte glömma att de som sitter i fängelse är människor, för då lever man ännu farligare, säger Alakoski. 
Hon har en viktig poäng. Ju kortare man ställer skärpan, desto mindre ser man av världen runtomkring. Vad som driver människor till brott är sällan en kallblodig drift utan resultat av en mängd händelser, relationer och social status. I slutändan drabbas inte bara brottslingen utan de anhöriga, offren, anhöriga till offren, de som arbetar nära den dömde. Är den enskildes skuld alltid bara hans eller hennes? Existerar inte fattigdom och missbruk sida vid sida med resten av världen? Är vi inte alla skyldiga att förhindra vår nästes olycka, som en dag kan vara du själv. Är vi inte alla anhöriga? Alakoskis romankaraktär Anni är anhörig till en missbrukare, men kanaliserar sin sorg genom Estonias offer, hon cyklar dit och lägger blommor vid minnesmonumentet. Alakoski påpekar (med respekt för Estonias anhöriga) att missbruk och fattigdom tar många fler människoliv, varje dag. Det borde resas ett minnesmonument för alla missbrukares anhöriga att gå till, säger Alakoski. 

Det är nyttigt att författare som Alakoski skriver, det kan påverka hur vi väljer att bemöta nya främlingar. Jag vill inte ha ett Sverige som bemöter invandrare som Alakoskis fiktiva familj i ”Svinalängorna”, där socialen ger dem ett radhus att smälta in i men tittar bort från alkoholismen som härjar i hemmet. Men vad krävs det för att vi ska se samma värld, jag och en invandrad familj från Ghana eller Afghanistan? Räcker det med att läsa böcker om deras liv och dem om mitt? Jag vet inte. Det är till och med svårt att förstå Alakoskis finskhet, trots att det ligger så nära Sverige. 
Aino Trosell snuddar vid ämnet när hon berättar om sin senaste roman ”Hjärtblad”, som handlar om Hulda i 1860-talets Malung. Hon var en dalkulla som liksom många andra unga kvinnor tvingades ut på vandring för att försörja sig på att sälja hantverk och smide. I Malung fanns inte levebröd till alla. Trots att dessa kvinnor styrdes av fattigdom och konventioner var de i viss mån fria i sitt självförsörjande då de inte var knutna till hemmet. Trosell talar om sin pappas farmor, som var noga med att vira in håret i en sjal och huckle, noga med att inte visa håret - mycket likt de kurdiska kvinnor som Aino träffat i Enköping, dit hon nu flyttat. Det var förstås praktiskt att inte lorta ner håret när man satt och mjölkade med huvudet vilande mot kons mage. Det påminner om en tid då Sverige var ett u-land och ett land som var hårt bundet av traditioner. Är vi verkligen så olika, vi främlingar, vi människor… 

CECILIA BURMAN