DEBATT

Lokala insändare i tidningar i Dalarna påstår att ”Massor av miljoner har skickats till teatern och till annat, och pengarna har tagits från kassan för sjukvård”. Det finns naturligtvis fler exempel och det skall sägas att många fler än jag reagerar på denna falskbild. Teatern tar inga pengar ur kassan för sjukvård.

Den summa landstinget beslutar till sjukvårdsbudgeten avsätts enbart till sjukvårdens förfogande liksom att den summa som avsätts för Dalateatern hanteras av teatern. Dessa pengar vårdar vi noga i relation till det kulturpolitiska uppdrag som är formulerat och för förra året gav det ett positivt resultat vilket prognosen visar även för detta år. Landstinget har ansvar inte bara för sjukvård och teater utan även för lokaltrafik, museer, folkhögskolor med mera. Ingen tror väl att länstrafikens bussar körs på bekostnad av sjukvården?

”Slukar”? I vilket annat sammanhang talar man om en verksamhet bara i termer av utgifter? Hur mycket skulle då sjukvården, skolan eller polisen ”sluka” eller talar man om att enskilda företag slukar resurser utan att tala om vad det ger i form av intäkter och hur balansen ser ut i bokslutet?

Vi har precis haft en kulturutredning som resulterat i en proposition till Riksdagen, där man talar om alla synergieffekter kulturen ger för andra politikområden, som t.ex. folkhälsoaspekten. Denna s.k. aspektpolitik är nu som totalt bortblåst. Kostnader för en verksamhet måste ses i relation till uppdrag men det kan vara svårt att värdera aspektpolitikens effekter.

Dock har Handelshögskolan vid Göteborgs Universitet gjort några sådana utvärderingar med rätt häpnadsväckande resultat framför allt för de som nu bara ser kulturens kostnader utan att bortse från annat. Forskarna har tittat på de ekonomiska effekterna för kommun och region och granskat Vara Kulturhus (rapporten Varas Värde Varar finns att tillgå på nätet) och Akvarellmuseet i Skärhamn på Tjörn.

Kulturinstitutioner kan även ur rent ekonomiska aspekter vara mycket lönsamma. De s.k. kreativa näringarna i Europa omsätter mer pengar och sysselsätter fler människor än hela den europeiska fordonsindustrin. Skönt att det är forskare helt utan anknytning till kulturlivet som gör dessa iakttagelser så det inte avfärdas som rena partsinlagor.

”Sker i det fördolda”? Är inte alla handlingar offentliga och finns det ingen revision i Sverige? Politikerna har väl all makt i världen att lägga alla siffror på bordet. Enskilda fuskare kan alltid finnas överallt till och med bland politiskt förtroendevalda men för den sakens skull är det osmakligt att misstänkliggöra hela politikområden eller att nära ett plågsamt växande politikerförakt.

”Subventionera vuxna människors fritidsintressen”?
Läser man uppdragen till kulturinstitutionerna framgår det mycket tydligt att en avsevärd del, för att i vissa sammanhang kunna säga merparten av resurserna skall riktas mot barn och unga. Vår moderata kulturminister har ett skötebarn, ”Skapande Skola” som hon gärna och ofta framhåller. Dalateaterns verksamhet är till 50 procent riktad till skolan. Detta innebär att en stor resurs riktas till en ekonomiskt svag publikdel och detta gör att intäkterna ibland inte är så höga som de annars skulle kunna vara. Statens Kulturråd har koll på detta och vet att ju mer man riktar sig till barn och unga, ju svagare blir intäktssidan. Detta får institutionerna aldrig några bannor för. Det är ju t.ex. i linje med att Sverige har undertecknat FN:s barnkonvention. Men den lokala kritiken mot teatern bortser totalt från detta. Och sätter man inte uppdrag i relation till resurser och resultat kan man ju naturligtvis komma fram till vilka idiotiska slutsatser som helst.

Kultur och bildning är delar av den mänskliga kompetensutvecklingen. Ser man bara människan som kropp, så är det naturligtvis lätt att se att denna kropp måste ha vård. Ser man inte människan som existens förstår man inte mycket av vad det innebär att leva (oavsett hur man väljer att leva sitt liv). SOM-institutet vid Göteborgs Universitet redovisar årligen hur människor väljer att leva sina liv och gör ibland internationella jämförelser.

Svenskarna är det folk i Europa som oftast går på teater. Att svenskarna gärna går på teater visade Harald Swedner redan för 50 år sedan och det kvarstår en intressant jämförelse fram till idag. Såväl antalet teaterbesökare som besökare till fotboll och hockey har minskat något under åren men det är fortfarande så att om man lägger ihop allsvenskans publik med elitseriens i hockey och fördubblar den besökssiffran så kommer man fram till den svenska teaterpublikens storlek.

I ena fallet är dock besökarna huvudsakligen män och i andra kvinnor. Kan det sammanhanget ha betydelse för att det är idel män bland de kulturfientliga som protesterar mot den kvinnliga kulturministern och vill skjuta hennes förslag om att det är landstingen som skall vara de ansvariga för fördelning av statliga och landstingsanslagen till kulturinstitutionerna enligt den kulturplan som landstingen åläggs att upprätta.

Främst talar de arga insändarna om teatern men de anslag det handlar om gäller ju långt fler, t.ex. Musik i Dalarna och Dalarnas museum. Tänker man att man vill få bort alla dessa institutioner? Skulle Dalarna bli attraktivare då att leva i och att etablera företag i? Och hur mycket pengar skulle egentligen sparas om vi gör en nationalekonomisk (Dalaekonomisk) kalkyl? Och den största publikandelen av besökare skulle inte ens vara tillfrågad för det är ju barn och unga som inte är röstberättigade.

Jag anser det viktigt att teatern har en bredd i sitt utbud och skapar en bredd publikmässigt. Vi skall verka i hela Dalarna men är naturligtvis beroende av att det finns arrangörer lokalt för våra föreställningar. Den insändare som klagade över att det bara ”erbjudits” tre föreställningar från Dalateatern på hans ort, fattar inte att alla föreställningar erbjuds överallt men att det måste finnas en arrangör på plats med ett rum som kan ta emot den aktuella föreställningen.

Nu försöker vi att skapa en större variation så att även mycket små arrangörer som kanske inte har en lokal mycket större än ett vardagsrum också skall hitta program i vårt utbud. Så visst kan och skall vi förbättra oss. Detta år spelar Dalateatern på minst 55 olika orter varav ett trettiotal i Dalarna, oräknat alla de orter med skolor som vi kommer att besöka. Så nog välkomnar även jag en debatt om kulturen och teatern i Dalarna istället för den vulgärpropaganda som valtiderna lockar fram. 

GUGGE SANDSTRÖM 
Teaterchef Dalateatern