Dalateaterns premiär av Lars Noréns Natten är dagens mor närmar sig med stormsteg. Premiär på lördag. Pjäsen är kort och gott ett familjedrama. Fyra människor, far, mor och två söner, är sammantvinnade i varandra. En av de medverkande skådespelarna är Hugo Emretsson, en ny bekantskap på Dalateatern.
Han spelar den yngste sonen David. Vi får följa familjen på hans 16-åriga födelsedag. I bakgrunden spökar faderns alkoholism. Hans spritbegär överskuggar livet för övriga familjemedlemmar. En familj med ambivalenta förhållande till varandra vars kärlekslängtan, rädsla, svartsjuka och beroende kulminerar i ett kaos.
Hugo Emretsson har gjort samma roll en gång förut. Då var han nyutexaminerad från Teaterhögskolan. Det var elva år sedan. Regissören var Jan Bergman och uppsättningen skedde i Riksteaterns regi. Hur ser han på sin gamla rolltolkning jämfört med den som står på scenen från och med lördag?
- Nu ser jag möjligheter som jag inte såg då. I den uppsättningen betonade jag mörkret och det svarta. Nu har jag upptäckt en hel del komik i detta Noréndrama. Den innehåller olika farsartade moment. I min nya tolkning behöver jag inte betona det svarta lika mycket.
Hugo Emretsson har nyligen varit regiassistent i uppsättningen Lång dags färd mot natt i regi av Staffan Göthe. Han konstaterar att Lars Norén var mycket inspirerad av denna klassisker när han skrev sitt familjedrama. Eugene O’Neills självbiografiska drama utspelar sig också en dag i en familjs (Tyrone) liv. Även Noréns Natten är dagens mor sägs ju vara ett slags självbiografi. Rollkaraktären David skall delvis påminna om den unge, känslige konstnärssjälen Lars.
-Norén har till och med lagt in några lekfulla citat från Lång dags färd i sin pjäs. De talar verkligen med varandra, säger Hugo.
Natten är dagens mor är både tidlös och har ett allmänmänskligt tema. Här står missbruket i förgrunden men många kan säkert finna igenkänning i den unge Davids kamp att bli sedd för den han är. Han försöker pocka på uppmärksamhet och bryta de vuxnas självupptagenhet. Det har snart gått 30 år sedan Lars Norén skrev pjäsen. Då uppfattades den närmast som chockerande. Nu är läget annorlunda. Tiderna förändras och Norén har genom åren gjort betydligt svartare pjäser än denna. Ändå är rollerna mycket krävande på många sätt.
Hur står man ut med att spela en Norénpjäs i mer än ett halvår?
-Det gäller att ha det så bra som möjligt utanför scenen. Att äta, träna och leva ett liv så fjärran man kan från det liv som rollfiguren har. Annars blir det nog för mycket, tror Hugo.
Han betonar även vikten av att ensemblen fungerar som en ”riktig” familj.
-Det finns en myt att skådespelare bråkar med varandra när man spelar bråkiga pjäser men det är fel. Vår regissör Åsa Ekberg Kentros har verkligen skapat ett tryggt och varmt klimat i gruppen. Det är viktigt med en motvikt mot det som visar spelar upp på scenen.
Det har skett en hel del strykningar i det ursprungliga manuset.
-Den är ett slags koncentrat, tycker Hugo och fortsätter:
-Norén har ju många omtagningar och ekon i pjäsen som strukits bort. Det kommer att fungera bra.
Han hoppas att publiken skall lämna teatersalongen med en känsla av beröring och förhöjd livskänsla.
-Teater är till för publiken. Teater är underhållning. Teater är att berätta en historia. Om jag har något konstnärligt ideal så är det ett slags gammaldags, bruksmässig syn på saken.
Hugo Emretsson har delar av sina rötter i norra Dalarna. Farfar och farmor Harald och Albertina var bönder i Särna. Pappa Jan-Erik gjorde klassresan och blev professionell skådespelare liksom modern Eva Persson.
-Jag växte upp på Stadsteatern i Göteborg. Jag älskade att klättra på scenografin. Att växa upp på 70-talet var berikande på många sätt. Vi barn fick alltid vara med. Här fanns de stora namnen Lennart Hjulström, Kent Andersson, Bengt Bratt, Sven Wollter. Angeredsteatern var en satellit för stadsteatern. Det var med andra ord ganska naturligt för mig att välja skådespelaryrket, avslutar Hugo Emretsson.
ULF LUNDÉN
