Håkan Juholt i Avesta:
Lördagen 26 mars 2011.
Håkan Juholt håller sitt installationstal vid socialdemokraternas extrakongress. Jag gladdes starkt åt hans starka inledning.
Han citerade Stina Oscarsson, dåvarande chef för Orionteatern. Hon hade skrivit, med en blandning av vrede och sorg, hur Sverige förvandlats från ett land där kulturpolitiken varit en viktig del av en samhällsmodell till något som handlar om pengar, marknad och marginalisering.
Herregud! Jag tänkte; det kan inte vara sant. När öppnade en nyvald socialdemokratisk partiordförande sitt tal med att framhäva kulturens betydelse för demokratin och jämlikheten?
Det var vår i luften. Kvällarna; allt varmare och ljusare. De många svarta månaderna var äntligen över. Jag kallades till lokala partimöten som föreläsare i ämnena ideologi och kultur. Människor log igen, några frågade vad jag tyckte om valet av Juholt.
Jodå, det verkade lovande även om det ledande politiska kommentariatet i press, radio och tv stod förbryllade inför hans namn, nästintill förolämpade att ingen av dem hade haft rätt i sina stalltips. Var han fågel eller fisk? Höger eller vänster, lite av varje? Hur var han som person och varför denna mustasch? Snart började glåporden också att komma. De skulle stegra sig med tiden.
Nu skriver vi onsdagen 23 november. Det har bara gått åtta månader sedan Håkan Juholt höll sitt linjetal men jag räknar tiden däremellan som en evighet. Så fort skramlar vällingklockorna i dessa mediala tidevarv. Håkan Juholt är på besök i Avesta som på nytt måste genomlida massuppsägningar inom stålkoncernen Outokumpu. Han är klädd i klanderfri kostym, skjorta och slips i blå nyans. En kommande statsminister? Fan, tro´t.
Efter bara åtta månader har Håkan Juholt fler träffar på Googles sökmotor än statsminister Fredrik Reinfeldt. Oppositionsledaren väcker större uppmärksamhet och granskas hårdare än landets högsta minister. Förutom mycket starka ekonomiska intressen som vill hålla honom kort, finns en medial sanning, en tydlig och stark vittring på ett lämpligt byte, som inte lämnar nyhetsfabrikerna någon ro. Den första friska glansen, den påbörjade upprättelsen, har på bara några veckor raderats ut på nytt. Den allmänna känslan påminner om en felkastad tärning i Monopol. Gå i fängelse.
Håkan Juholts eget sjabbel med ersättningarna för övernattningsbostaden i Stockholm och en del alldeles för snabba, obetänksamma uttalanden har cementerat en allmänt negativ bild av den nye ordföranden. Ingen anledning tycks vara för liten, inget fel för obetydligt för att kräva hans avgång.
Håkan Juholt har sina givna fiender både utanför och innanför partiet. Hans egen yvighet och snabba skott från höften utgör också en grogrund för nya löpsedlar och braskande rubriker.
Äntligen står Håkan Juholt i talarstolen. Åskådarna utgörs av drygt 250 personer. Majoriteten är 60 år och äldre. Det finns en tydlig förväntan i luften. En inneboende lust att manifestera sitt stöd, nicka igenkännande åt sin egen starka övertygelse om det rätta och felaktiga i politiken. Han får med jämna mellanrum starka applåder.
Det är inget förlåt-mig-tal utan ett ideologiskt brinnande anförande. Gräsrötterna vill, precis som honom själv, räta på ryggarna igen. Juholt målar i bilder. Partiet befinner sig i en grop, nu kikar vi över kanten, stegen är byggd, snart är vi starkare än någonsin förut.
Det är ett tal till alla dem som i många år inte känt igen det socialdemokratiska partiet. De som känt tvivel, som slutat att rösta i brist på tydliga politiska alternativ.
Håkan Juholt talar med kraft och övertygelse om misslyckade privatiseringar av vård, skola, omsorg, elmarknaden, apoteket och järnvägsnätet.
Ja, den stora samhällsomvandlingen har fullbordats under borgerligt styre men skulden är lika stor hos det forna statsbärande partiet. Nu drivs vi obönhörligen bort från den goda tanken om ett rättfärdigt samhälle byggd på solidarisk grund.
Den borgerliga övermakten är inte bara politisk utan även ekonomisk. Medierna utgör ett effektivt filter som håller den stora allmänheten borta från visioner, idédebatt och sakpolitik.
Det trummas fram betydligt enklare måttstockar i politikerbranschen. Vem har du förtroende för? Opinionsinstituten mäter partisympatier varje månad. De är vindsnurror som fungerar värre än den kortsiktiga kvartalskapitalismen.
Efter Håkan Juholts tal frågar jag Avestabon Gunnar Modig vad han tyckte om Juholt.
– Han inger förtroende. Han påminner om Palme och kan föra fram vår politik.
Carina Gunnarsson företräder en grupp på Facebook med 9 000 medlemmar. Hon vidarebefordrar en hälsning till Juholt.
– Alla stöder dig!
TV4:s kameror är nu riktade mot Håkan Juholt. Reportern Ulf Kristoffersson klär sig lika korrekt som sitt intervjuoffer. Hans frågor är lika förutsägbara som att natten börjar redan på dagen i slutet av november. Håkan Juholt ställs mot väggen. Han sänker tonläget, pratar långsammare, som om han vill undvika att tappa hu
möret. Nu får Juholt själv kommentera partikamraten och statsvetaren Stig-Björn Ljunggrens profetia att han inte är partiledare för socialdemokraterna i nästa valrörelse.
Så riggas den ytliga mediala logiken. Ett påstående från en enskild TV-känd person, med en lämplig yrkestitel, tillmäts större och allvarligare värde än alla andra närvarande människor i denna åhörarsal.
Håkan Juholt åker efter mötet till Outokumpu. Där träffar han stålföretagets vd och platschef. Kommunens chefer deltar också. Det blir en rundtur på varmbandverket. Vi som utgör pressen vallas som en skock får till en konferenssal. Kalle Sahlin, ordförande i Metallklubben, överlämnar en jubileumsbok författad av arbetarförfattaren Torgny Karnstedt. Sahlin ger även Juholt några t-shirt i olika storlekar med fackklubbens emblem. Även Kalle Sahlin hyser stort förtroende för s-ledaren. Håkan Juholt spelar ännu rollen som den godmodige, uthållige och ytterst stryktålige ledaren. Vad han upplever bakom den offentliga rollen vet bara han själv.
På väggen i salen sitter en jättelik oljemålning av Mas-Olle. Verket heter Mellan By och Säter. Motivet är från Älvdalsås. Ett stort höstlandskap breder ut sig. En vallkulla står där i förgrunden med en lur. Kvällen är kommen. Vallkullan sänder sina locktoner vida ut över landet.
Håkan Juholt försöker också skicka sina lockrop rakt ut i detta land i Nord. Hittills når han de redan övertygade, de redan förlåtande och frälsta. Han säger sig vara en passionerad politiker. Han säger sig möta värme och applåder. Han ser sig som en ardennerhäst. Han vill inte att politik skall vara någon Robinsontävling eller en idoltävling ryckt ur sitt sammanhang.
Maratonloppet går vidare mot Gävle och Uppsala.
Socialdemokratin behöver starka ledare. Så har det alltid varit. Men dess ledare har heller aldrig varit någonting utan den stora kollektiva rörelse som burit dem på sina axlar. I dessa tidevarv; där inget längre känns självklart eller beständigt, väcks också en pessimistisk tanke om en socialdemokrati som inte längre tillåts tillträda den politiska makten under överskådlig framtid. Finns det över huvud taget någon som kan tillåtas vara dess ledare? Måste han eller hon alltid stå längst ut till höger inom partiet?
I vissa länder avsätts demokratiskt valda regeringar med så kallade experter hämtade från den nyliberala skolan. De har sedan länge frälst sig själva men några svar på framtidens stora ödesfrågor har de inte. De kan presentera klanderfria bokslut men även skapa ännu mer arbetslöshet och fattigdom. Skall det krävas ett nytt gigantiskt stålbad över hela världen innan en ny och progressiv politisk motkraft kan breda ut sina stora vingar och ta höjd över himlen igen? Hoppet står till de unga. Alla dem därute som ännu har visioner om ett jämlikare samhälle.
ULF LUNDÉN
