Nordkoreas diktator Kim Jong-il är död. Nu håller den koreanska halvön andan. DD:s Mats Jansson har nyligen läst Barbara Demicks prisbelönta fackbok om det totalitära landet.
Inget att avundas– vardagsliv i Nordkorea
av Barbara Demick
Översättning:Emeli André och Camilla Jacobsson
Utgiven av: Natur och kultur
Nordkorea. Det är någonting nästan overkligt över detta totalitära, stängda land. En stalinistisk ”arvmonarki” där man dyrkar ”den evige presidenten” Kim Il Sung, avliden 1994, som en gud och sjunger hymner till hans ära. Ett stenhårt klassamhälle där ”orent blod” obönhörligt stoppar allt avancemang. En ”Potemkin-huvudstad” Pyongjang dit bara de trognaste, friskaste och mest välmående får komma eftersom utländska turister släpps in där.
Ett mörkrets rike, rent bokstavligt. Den amerikanska journalisten Barbara Demick skriver i början av sin bok hur det nattetid urskiljs från rymden som en mörk fläck, omgiven av de tusentals ljuspunkterna i Japan, Sydkdorea, Kina... En gång ett expansivt industriland, långt före Sydkorea. När man på 60-talet talade om det koreanska undret var det faktiskt Nordkorea man menade. Och när propagandan betonade hur bra allting var, jämfört med situationen i syd eller i Kina, så var det faktiskt sant en gång i tiden. Pappan till en av huvudpersonerna i Demicks bok, dr Kim, var etnisk korean som flytt från Kina under Maos katastrofala ”stora språnget”. Han sade alltid: ”Vi får vara glada att vi har Kim Il Sung. I Kina kunde man inte överleva.”
Men så gick ridån ned, efter Östblockets kollaps. Nordkorea hamnade i en nedåtgående spiral. Slut på billig energi, fabrikerna stängdes den ena efter den andra, exporten rasade, hårdvalutan tröt, och ännu fler fabriker slog igen. Belysningen släcktes och landet bara sjönk och sjönk.
Demicks bok skildrar ett land i totalt sönderfall, ett 1984 utan fungerande teknik och där till och med övervakningssystemet spricker sönder. Utifrån ett mycket stort antal intervjuer med flyktingar från i synnerhet Chongjin i norr plockar hon fram sex flyktingöden som vi får följa närmare. Det är inte en vanlig intervjubok utan vi får krypa innanför skinnet på människorna.
Här finns den övertygade kommunisten och läkaren dr Kim. Hennes ögon öppnas när hon plötsligt förstår att hon står under övervakning. En säkerhetsagent varnar henne för att försöka fly. Hon frågar uppriktigt indignerad varför hon skulle vilja göra det, och får sanningen kastad i ansiktet: hon har ingenting i Nordkorea, inga anhöriga, får ingen lön på sjukhuset – och hon har släktingar i Kina.
Det leder till att hon gör just det hon varnats för. Inne i Kina ser hon en hundskål med ris och kött, mat hon inte sett på åratal. Plötsligt förstår hon att hundarna i dagens Kina äter bättre än en läkare i Nordkorea.
Mest nära inpå livet kommer vi Mi Ran och hennes (hemlige) pojkvän Jun Sang. Hon får bli lärare, trots sitt ”orena blod”, spelar på sitt dragspel och sjunger sånger till Kim Il Sungs ära. Barnen älskar henne. Bokens dubbeltydiga titel kommer just från en av propagandasångerna som alla nordkoreanska barn lär sig: Vi har ingenting att avundas.
När svälten kommer på 1990-talet ser hon barnen bli apatiska och tyna bort inför hennes ögon. Mi Ran äter den minimala matportion hon kunnat få med sig hemifrån och delar inte ens med sin älsklingselev. Hon vet att det gäller att själv överleva. När hon flyr lämnar hon två systrar kvar som inte vet något om de andras flykt. De är gifta med en officer och en tjänsteman, välanpassade till regimen. Ändå grips de och förs till arbetsläger.
”Skuld och skam är gemensamma nämnare för nordkoreanska avhoppare. De hatar sig själva för vad de var tvungna att göra för att överleva”, skriver Demick. Hon visar också tydligt att anpassningen till det kapitalistiska Sydkorea är allt annat än smärtfri. Det anpassningsbidrag flyktingarna får från den sydkoreanska staten lurar smarta bedragare ofta av dem.
Den vanliga nyhetsrapporteringen om Nordkorea handlar nästan bara om Kim Jong Ils hälsa och kärnvapenutpressning. Barbara Demick har gort ett imponerande arbete med att lyfta fram vanliga nordkoreaner (låt vara enbart bland dem som lyckats fly) i deras ofattbara nöd – och vardagslycka.
Det paradoxala är att när Mi Ran i sitt fina hem i Sydkorea ser tillbaka var den lyckligaste tiden trots allt när hon gick tillsammans med Jun Sang i det kompakta nattmörkret i Nordkorea och de inte vågade samtala förrän de kommit långt från bebyggelse.
Mats Jansson
mats.jansson@daladem.se
