Den 26 maj 1994 publicerade Kulturdepartementet följande pressmeddelande: ”Kalkbrott i Siljan blir operascen av internationella mått.
Pengarna (250 000 kronor) skall användas till en konsert för att inviga scenen i Dalhalla den 23 juli.......Akustiken i kalkbrottet gör mikrofoner överflödiga. Konserterna på Dalhalla är helt akustiska.......Tanken är att scenen i kalkbrottet ska bli en svensk motsvarighet till utomhusscenerna i Bregenz i Österrike och Verona i Italien. Initiativtagare och producent Margareta Dellefors”
Ja – så började sagan om Dalhalla. Och den sagan blev sann. På bara några år lyckades jag intressera flera svenska kulturorganisationer utöver departementet att satsa på Dalhalla. 1998 hade Dalhalla lyckats få ihop ca 15 miljoner och den positiva utvecklingen fortsatte. Snart var Dalhalla ett etablerat begrepp och fanns på den internationella operakartan.
Men Dalhalla drabbades av ett slags storhetvansinne. Administrationskostnaderna närmade sig snart 9-miljonerstrecket. Under sommarmånaderna kunde mer än 20 personer stå på lönelistan. Programverksamheten urholkades alltmer, och populärarrangemangen dominerade. Ett fåtal samarbeten med framför allt Riga-operan fanns alltjämt, men inga egna produktioner gjordes.
Vid ett sammanträde i oktober 2002 framförde jag min oro för ekonomin och kritik mot den havererade målsättningen för programutbudet. Men i styrelsen gällde bara konsensus. Och jag hade dessutom tre handikapp, som jag då var helt omedveten om: kvinna, 75+ , och bosatt i Stockholm.
Jag fick sparken under synnerligen förödmjukande former i juni 2003. 2004 kom det andra konkurstillbudet. Budgeten överskriden med mer än fyra miljoner. Den största utgiftsposten var lönekostnaderna på 6,6 miljoner.
Men själv fick jag upprättelse genom att flera av de medlemmar, som i samband med detta lämnat föreningen, samlade ihop pengar, som bekostade den fina bronsbyst, som nu finns på plattan i Dalhalla. Jag fick förnyad kontakt med vår amerikanska sponsor, som på nytt ville hjälpa oss med operaverksamheten. Men styrelsen tackade nej med en lögnaktig motivering att nya pengar var förknippade med vissa villkor – en grov förolämpning mot vår välgörare.
I början av år 2010 hade olika dagstidningar braskande helsidesannonser i fyrfärgstryck med rubriken ”Är Du Dalhallas blivande VD. Det handlar om ett av Dalarnas viktigaste jobb – att skapa unika musikupplevelser i en unik miljö. Vi söker en VD, som fortsätter det framgångsrika arbetet med att utveckla Dalhalla”
Enligt uppgift sökte ett drygt 40-tal personer. Men snart kom Dalhallas styrelser på att det inte fanns några pengar till en VD. Och fanns det egentligen kvar något längre att administrera?
Föreningen Dalhallas Vänner, FDV, hade som mest drygt 3300 medlemmar, nu knappt 1100. Styrelsen, som varit mer eller mindre densamma i åratal – en person sitter där för nittonde året, har varit handlingsförlamad och aldrig satt stopp för den negativa utvecklingen utan godkänt det mesta, bland annat det katastrofala tak, som kostat åtta miljoner och totalt förstört det som varit Dalhallas själ – akustiken.
Nu i höst hade dock styrelsen i FDV tagit sig samman och försökt åstadkomma något av en äresräddning för Dalhalla. Utan att veta om att Rättviks kommun bakom ryggen hållit på med ett alldeles eget koncept, som sedan publiceras och bokstavligen utlöser en bomb. Jag förstår att styrelsen avgår.
Att Rättviks tjänstemän går bakom ryggen på Dalhalla är inget nytt. Det inträffade redan 1993. Jag hade efter den framgångsrika provkonserten omedelbart skrivit och ansökt hos Patent-och Registereringsverket om skydd för mitt egenhändigt skapade namn Dalhalla, en ansökan som registrerades den 29 juni samma år.
Jag såg till att summan för detta betalades den 23 juli ur den kassa som jag lyckats samla ihop för provkonserten. Utan min vetskap begärde dåvarande kommunalråd och kanslichef i Rättviks kommun tillbaka min ansökan och skriver ovanpå mitt namn sina egna och ansökan registreras på nytt den 21 september. På så sätt berövades jag mitt varumärke, medan kommunen ständigt profiterat på det – som man säger - starka varumärket Dalhalla.
Nu är mitt livsverk operaarenan Dalhalla vid vägs ände.Dryga 70 miljoner är investerade i anläggningen, de mesta från svenska skattebetalare. Jag mottar idel kondoleanser från dem som i likhet med mig trodde på en helt annan framtid för Dalhalla – en konsert – och opera-arena i världsklass i stället för en folkpark
Margareta Dellefors
i december 2011
