Under en period av mitt liv läste jag bara noveller. Det var som om jag hade drabbats av en feber.
Jag upptäckte i tur och ordning Anton Tjechov, Ernest Hemingway, Raymond Carver, Flannery O Connor och Tobias Wolff. Mitt intresse fördjupades ytterligare och jag fann också flera svenska förebilder. Det handlade bland annat om Tage Aurell (Nya berättelser) och Thorsten Johnsson (Konvoj). Jag fann även den norske novellisten Kjell Askildsen.
Novellsamlingar är inget som de stora förlagens marknadsavdelningar jublar åt. Noveller säljer i förhållandevis små upplagor. Under den gångna hösten har flera nya novellsamlingar ändå kommit ut på både små och stora förlag. Jag vet inte om man kan prata om en renässans för det korta formatet men man kan ju alltid hoppas att en ny våg av novellister är på frammarsch.
Jag väljer att först och främst lyfta fram den isländske författaren Gyrdir Eliasson som i mer än 30 år har snickrat på sitt eget litterära landskap. För novellsamlingen Bland träden (Reverb förlag) fick han Nordiska rådets litteraturpris 2011. John Swedenmark svarar för översättningen.
Gyrdir Eliasson mejslar fram 47 mycket korta berättelser. Han bygger snabbt upp en stämning och placerar in olika typiska personkaraktärer. Det nordiska vemodet är allestädes närvarande. Ibland tar novellerna smått absurda kast. Andra gånger fryser ett ögonblick fast mitt framför läsarens ögon. Det finns hela tiden en undertext om annalkande fara eller hot.
Det kan uppstå mitt i det mest vardagliga av situationer. Den starka isländska sagotraditionen finns alltid med på ett hörn i Gyrdir Eliasssons berättande. Den skapar ett slags egen magisk realism. Dessa berättartekniska grepp fungerar ofta väldig bra. Ibland kan jag dock skönja både transportsträckor och upprepningar men det är randanmärkningar i sammanhanget. Om du bara skall läsa en novellsamling från hösten 2011 ber jag dig införskaffa ett exemplar av Bland träden.
TV-profilen, folkbildaren och författaren Fredrik Lindström har också gett ut en novellsamling i höst. Titeln lyder När börjar det riktiga livet (Albert Bonniers förlag). Som helhet betraktat är dock boken väldigt ojämn. Han verkar ha haft en osjälvständig redaktör som inte vågat kräva varken omskrivningar eller refuseringar.
Fredrik Lindström går emellanåt alldeles för fort fram. Han slarvar bort goda uppslag. Flera av novellerna hade behövt en fördjupning, en annan typ av melankolisk sång för att riktigt beröra läsaren. Lindström har annars en mycket välavvägd lakonisk ton i språket. Det skall han ta tillvara på.
Lindström skriver framför allt om miljöer och människor som han själv har stor erfarenhet av, det vill säga storstad, medelklass och tomheten bakom vräkig materialism och all denna inredningshysteri som gett oss hushållsnära tjänster och rot-avdrag. Det är en illusionslös tid. I den första novellen får vi följa ett par som anlitar polska byggjobbare.
Novellen utgör ett exempel på den nykoloniala synen på våra medmänniskor, i den så kallade globala ekonomin namn som länge stampat fram en ny arbetarklass. Lindström skriver ingen på näsan utan låter läsaren själv dra sina egna slutsatser. Min konklusion är att denna uppdelning mellan människor och länder leder ofelbart till fortsatt ökad ojämlikhet.
Nästa samling noveller som tilldragit sig min uppmärksamhet är Grymhet (Albert Bonniers förlag) av Birgitta Lindqvist. Hon skriver en mycket tät prosa. Hennes berättelser har en sak gemensamt. De handlar om kvinnors utsatthet. Berättelserna har en koppling till både nutidens och det historiska Kina.
Författaren har lång personlig erfarenhet av Asien. Hon bodde exempelvis i Peking under kulturrevolutionen. Här får vi möta den gamla kvinnan som fått sina fötter förstörda på grund av den kultur som värderade kvinnor efter hur små fötter de hade. Här får vi också höra historien om nyfödda flickebarn som dränks likt kattungar.
Och vi får bland annat ta del av vad berättaren tror är en ny epidemisk ögonsjukdom i det nya Kina. Plötsligt går många kvinnor omkring med en ögonlapp. Förklaringen kommer senare. Allt fler opererar bort sina sneda ögon. Håret skall blonderas. Västvärlden står ännu som förebild. Det är en mycket läsvärd samling noveller skrivna på ett behagligt språk. Vi möter inga isberg i form av jättelika undertexter som måste dechiffreras. Nej, här är innehållet klart och enkelt samt lärorikt.
Författaren Mats Kempe måste nog anses höra till en av Sveriges stilistiskt vassaste prosaförfattare. Under hösten kom hans novellsamling Nattlampan tänd och dörren på glänt (Norstedts förlag). Han utforskar också vår samtid men på ett betydligt djupare plan än exempelvis Fredrik Lindström. Hans psykologiska skärpa imponerar.
Här står oftast föräldraskapet i centrum. Det svåra konststycket att bygga starka förtroenden, trygghet och tillit mellan vuxen och barn. Den där obestämbara känslan att aldrig riktigt räcka till, den hisnande känslan att allt kommer att gå fel. Det handlar kort och gott om utsattheten att vara människa. Han leker ibland med både språk och form.
Ibland formulerar han kritik mot sin egen bransch. I en av novellerna finns en skrivande människa som i monologen säger följande: ”Nej, det funkar inte. Jag har inte råd att fortsätta skriva på det här sättet. Jag måste ha ihjäl någon i texten. För pengarna. För försörjningen. Den moderata entreprenörssmittan inym
pas skadeglatt i ltteraturen.”
På den sista sidan offentliggör Mats Kempe fotnoter. Här kan läsaren fördjupa sig i olika inspirationskällor från bland annat John och Yoko Lennon till Stig Dagerman och Åke Söderqvist. Ett synnerligen originellt grepp i skönlitterära sammanhang.
Jonas Karlsson varvar skådespeleri med skrivande sedan några år tillbaka i tiden. Den nya novellsamlingen heter Spelreglerna (WahlströmWidstrand). Han låter sina karaktärer kastas runt i en smått absurd vardaglig verklighet. En av de starkaste berättelserna är långnovellen Fakturan. Den gigantiska skulden förföljer honom. Vad har han gjort som gör att företaget debiterar honom ett mångmiljonbelopp? Svaret finns runt omkring honom. Plötsligt har allt fått en prislapp? Drömmar, utsikten från fönstret. Livet är inte längre gratis.
Så till sist vill jag lyfta fram Astor förlag som introducerar fem noveller från Spanien. De publiceras var för sig i fickformat. Det handlar om Andrés Barba (Efter syndafloden), Nuria Labari (Slippa se regnet), Elvira Navarro (Leken), Blanca Riestra (La noche suchs) och Sónia Hernández (Överlevaren).
Det handlar onekligen om ett originellt sätt att försöka väcka intresse för utländska novellister. Varje berättelse har sin allmänmänskliga urtavla. Förlaget utlovar en fortsättning nästa år med fem noveller från Italien och fem från Portugal.
Det handlar uteslutande om unga och samtida författarskap. I takt med att den översatta litteraturen krymper är varje sådant här initiativ lovvärt.
Ulf Lundén
ulf.lunden@daladem.se
