Det är dags att granska Alliansens kopplingar till nyliberalismen. Det anser artikelförfattarna Bo Dahlner och Camilla Furuskog. Deras första artikel i ämnet publicerades i går.
Statsminister Fredrik Reinfeldt har i den politiska debatten lyckats framställa sig som en ansvarsfull välfärdsförespråkare. Men i hans regering finns personer som har sin bakgrund i nyliberala intresseorganisationer vars uppsåt är att nedmontera den svenska välfärden.
De svenska libertarianerna eller nyliberalerna har ett stort inflytande i samhället genom ett antal tankesmedjor som påverkar den politiska debatten. Men deras inflytande går längre än så. Även på den politiska riksnivån finns det personer med en nyliberal agenda.
Nyliberalerna har i dag en framträdande roll i den svenska politiska debatten. Ett exempel på detta är den moderate riksdagsmannen Johnny Munkhammar, idéproducent inom Timbro. Han har helt öppet citerat den franske ekonomidebattören Frédèric Bastiat som gärna citeras av nyliberalerna.
I en artikel med rubriken Skattesänkaren Bush lär Obama en dyr läxa (Expressen den 2 augusti) citerade Munkhammar Frédèric Bastiat på följande sätt: ”Staten är den stora illusion i vilken alla tror sig kunna leva på andras bekostnad”. Men hur pass nära den beslutande maktens centrum befinner sig egentligen nyliberalerna?
Vi finner nyliberaler i en del svenska partier, men i huvudsak finns de bland Moderaterna och deras riksdagsgrupp samt i regeringskretsen.
Den centerpartistiske riksdagsmannen Fredrick Federley och den nya centerpartiledaren Annie Lööf betecknats som nyliberaler och har i riksdagen motionerat i den riktningen.
I den första regeringen som Fredrik Reinfeldt bildade försökte han få in medlemmar från Timbro i sin ministär, men misslyckades delvis med detta. I sin första regering utsågs Cecilia Stegö Chliò till kulturminister. Hon är en välkänd nyliberal och var tidigare VD vid Tim-bro. Hon blev dock uthängd i media då hon inte betalat TV-avgiften under 16 års tid.
Det har nämnts att hon av ideologiska skäl inte betalade TV-avgiften. Hon avgick ur regeringen på grund av den negativa publiciteten.
I november 2010 uppdagades att även den tidigare moderate partisekreteraren Per Schlingmann i likhet med Cecilia Stegö Chliò hade struntat i att betala TV-licenserna. Han har inte betalat dem på 10-15 år och det betyder att han är skyldig SVT 20 000-30 000 kronor. Den tidigare arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin är också en av Timbros medarbetare.
Självklart kände Fredrik Reinfeldt till Cecilia Stegö Chliòs, Per Schlingmanns, Sven Otto Littorins ideologiska bakgrund.
I år har dock Timbro slutligen lyckas få in en av de sina i regeringen utan att media har reagerat.
Det handlar om den tidigare marknadschefen på Timbro, socialförsäkringsministern Ulf Kristersson. I och med centerpartiets ledare Annie Lööfs tillträde som näringsminister har vi fått ännu en minister med tydliga nyliberala anspråk även om hon försöker tona ner dem. Bland annat har hon i sina riksdagsmotioner pläderat för platt skatt och utförsäljning av Sveriges television.
Fredrik Reinfeldt själv går inte skottfri utan han har tidigare gjort uttalanden om välfärdstaten som är sprungna ur den nyliberala ideologin.
I sin bok Det sovande folket från 1993 uppvisade han sin syn på välfärdspolitiken. Han summerar det svenska välfärdsbygget på följande sätt ”Välfärdsstaten är en omöjlig konstruktion.
Överge den generella välfärdspolitiken och sluta att uttala löften om att välfärden kan garanteras politiskt. Politiker skapar inga resurser och kan därför inte heller ställa ut löften om resursernas fördelning”. Om välfärdsstaten är en omöjlig konstruktion måste den naturligtvis nedmonteras.
Vad tycker Fredrik Reinfeldt i dag? Sedan lanseringen av ”De nya moderaterna” har han framställts som välfärdens förkämpe nummer ett. Moderaterna är enligt honom det nya arbetarpartiet och han har till och med hyllat den tidigare socialdemokratiske statsministern Tage Erlander. Men tittar man på hans politiska handlingar är det istället budskapet från det sovande folket som träder fram.
Sakta men säkert nedmonteras välfärden. Det tydligaste exemplet är sjukförsäkringen där moderaterna dragit undan mattan från en av de allra svagaste grupperna i samhället – de sjuka. Tror han verkligen att Tage Erlander skulle ha applåderat det? Hur kan man slå sig för bröstet och stoltsera med att man har ordning och reda i finanserna när man samtidigt trampar på de mest utsatta i samhället?
Men man kan inte öppet skylta med de nyliberala åsikterna utan man säger att välfärdsstaten är viktigt samtidigt som man med små steg i taget nedmonterar välfärdsstaten. För att dra till sig väljare vill de verka inom det politiska mittfältet genom att kalla sig ”Det nya arbetarpartiet” och lockar väljarna med sänkta skatter.
Konsekvenserna av en nyliberal politik är uppenbar. Alla som har ett arbete ska få det bättre på bekostnad av dem som befinner sig längre ner på samhällsstegen; arbetslösa, förtidspensionärer och socialbidragstagare. Och så länge man hela tiden hänvisar den sociala nedrustningen till den arbetslinjen är allt förlåtet. Man kan kasta ut sjuka från sjukförsäkringen, tvinga långtidsarbetslösa till att utföra meningslösa fas 3-3 jobb och försämra de ekonomiska villkoren för den äldre generationen som byggde upp välfärdssamhället genom att uttala de magiska orden: ”Det ska löna sig att arbeta.” På så sätt upprättar man en dimridå som rättfärdigar att man sakta men säker luckrar upp välfärden.
Vi menar att Moderaterna aldrig skulle kunna komma i närheten av regeringsmakten om de öppet argumenterat för nyliberalismen. I Det sovande folket kallar Reinfeldt svenskarna för mentalt handikappade. Att en poli
tiker som har kallat väljarna mentalt handikappade har lyckats bli statsminister visar på hur man lyckats vända väljarnas blick från det gemensamma samhällsbygget till den egna plånboken.
När Reinfeldt i augusti aviserade att ett femte jobbskatteavdrag skulle läggas på is hänvisade han till det svåra ekonomiska läget i världen. Men den fjärde augusti i år kunde man läsa i Aftonbladet att Reinfeldt i ett hemligt möte försökt få med sig Miljöpartiet på ett femte jobbskatteavdrag.
När Miljöpartiet inte var intresserat så framställde han sig som den ansvarsfulla statsministern som inte skulle sänka skatten i det rådande ekonomiska läget. Att kamouflera sina egentliga politiska avsikter i retoriska undanglidningar är moderaternas paradgren. Men en regering som säger en sak och sedan gör tvärtom i politiska handlingar kan man aldrig lita på.
Vi har visat att det finns politiker inom främst Moderaterna och Centerpartiet som argumenterar för en nedmontering av välfärden. Men på vanligt manér gömmer Mo m deraterna undan detta och ingen ifrågasätter deras egentliga motiv och alla verkar ha köpt Moderaterna i sin iklädda roll som välfärdens försvarare. Särskilt när man upprepar ordet ansvar som exempelvis anförandet vid riksdagens öppnande där Fredrik Reinfeldt använde det ordet hela 26 gånger. Men samtidigt har regeringen kvar sina starka sina kopplingar till den nyliberala rörelsen.
I svensk media har det redogjorts för den amerikanska Tea Party-rörelsens påverkan på den amerikanska politiken. Vi finner det därför särskilt anmärkningsvärt att media inte har lyft fram och granskat regeringens kopplingar till de svenska motsvarigheterna.
Bo Dahlner, skribent och före detta utbildare inom arbetslivsområdet
Camilla Furuskog är fristående journalist
