”Jag är Zlatan”, boken om fotbollsspelaren alltså, har sålts i över en halv miljon exemplar, och nu är filmmakarna ute efter den. Det finns pengar att hämta. Utom för biblioteken. De håller på att ruineras av alla e-bokförfrågningar om Zlatanboken.l
Det är inte så svårt att förstå suget kring denna bok. Den rymmer det folk älskar att läsa, nämligen framgångssagan om en grabb som tar sig från undergångsrisk till berömmelse, från fattig till rik, från nolla till kändis, från slum till lyx. Han har visat ”dom”, alla världens jävla kostymnissar. Sådant gör gott att ta till sig.
Det är en story värdig gamla Rekord-Magasinet. Men den är sann. Det gör den mera gripbar. Gripande är Nacka Skoglunds historia. Den är lika sann. Men glömd. Ingen vill höra talas om den. Idrotten bryr sig bara om vinnare.
Zlatan är en kändis i en idrottsgren som har stort genomslag. Är det den smala lyrikens läsare som griper efter Zlatanboken? Tanterna som bär upp kulturen? Nej, nej.
En litteratursociologisk undersökning skulle säkert visa att boken når en ny stor grupp som förmodligen aldrig läser böcker. Kanske rentav någon läktarhuligan.
Att ladda ner boken är enkelt. Man slipper leta bortkommet i bibliotekshyllorna. Man slipper ställa sig i lånekön eftersom alla exemplar redan är utlånade. Man slipper köpa boken och låta den ta plats bland videokassetterna.
Böcker om idrottsstjärnor saknas minsann inte. Men de är välkammade hyllningar utan socialt och personligt klös. Zlatan svär och skäller. Han tacklar även utanför planen. Han lägger straffar där också.
Zlatan själv kan inte skriva så pass. Han har haft en spökskrivare, David Lagercrantz, en riktig författare som nu fått uppmärksamhet utanför kultursidorna.
Spökskrivare är annars ett anonymt släkte. De har inte räknats riktigt utan haft en undanskymd roll, mera förbisedd än vad till och med översättare brukar bli.
Zlatanboken höjer spökskrivarens betydelse. Säkert kommer flera att leta efter idrottskändisar att skriva böcker om. Spökskrivarens status har höjts.
Men stjärnorna måste vara internationellt bra i en gren som lockar storpublik, och de måste ha en story utöver tävlandet att berätta och dessutom våga säga något med kvällstidningsrubriker. Finns någon fler som Zlatan? Det kunde ju understryka talesättet att ”huvudsaken man läser något.”
Det finns andra klassresor, egentligen lika beundransvärda än Zlatans. Men de gör sig inte som kändispopulärt bokverk.
Ett Nobelpris till en fysikprofessor från slummen? Går an, men är inte idrott. Någon sådan klassresenär finns väl inte, och den klassresan skulle inte ge en försäljningssuccé på en halv miljon exemplar.
Zlatan slår Tomas Tranströmer. Så ser bokmarknaden ut. En Zlatanfilm skulle säkert dra publik. Men sedan? Tranströmer står sig. Men hur länge står sig suget kring Zlatan när försäljningssiffrorna planat ut och han sparkat färdigt?
Ja, ja, det finns en intressantare fråga: Har Zlatan väckt något läsintresse i fortsättningen? Det finns goda romaner med idrott i.
I så fall skulle han göra en större gärning än vad jublet efter ett mål betyder. Men vad skall man tro när inte ens idrottsmuseet i Falun lockar besökare?
Bo Degerman
bo.degerman@daladem.se
