Min seriebok ”Lång väg tillbaka” (Optimal press) är ett konstprojekt om klasskillnader och jag vill gärna dela med mig av undersökningens resultat. Det här meddelandet är ett litet klargörande för de nyfikna som gillar maktgranskning och klassperspektiv. För mig har projektet varit nödvändigt och avgörande för fortsatt skapande.
Med bokens skildringar ur ett tydligt arbetar- och underklassperspektiv vill jag peka på medelklassens makt och tolkningsföreträde kring ”berättelsen”. Därför är också själva bemötandet av boken en del av projektet. Journalister, kritiker och recensenter har i regel likartad bakgrund och jag var intresserad av hur de skulle hantera en berättelse som på flera plan kritiserar klasssamhället.
Jag valde av det skälet att inte skriva något konkret om klass på bokens baksida för att undersöka förmågan att se klassperspektiv.
Faktum är att en av bokens nio serier, Synfält, inte bara handlar om klass i konstvärlden utan också är en slags meta-serie om själva boken. En direkt kommentar till hur jag anade att den skulle tas emot, med en speciell sekvens (se bilden) tillägnad alla recensenter som vill ge tillrättavisningar.
Såhär ett halvår efter bokens utgivning summerar jag resultaten. Boken har tagits emot relativt väl och verkligen inte sågats, men ingen av de recensenter som skrivit om boken har ens nämnt ordet ”klass”. De har inte sett, eller velat se att berättelserna faktiskt bygger på klasstillhörighet.
Kanske har skildringarna varit för skoningslösa, och setts som orimliga då de så tydligt fallit ur medelklassens referensramar. Jag ser det ändå som ett graverande problem när kulturskribenter saknar klassperspektiv. Medelklassens nedärvda nätverk fungerar idag som kulturens gränsvakter och hindrar därmed en kreativ mångfald och levande kulturdebatt.
Medelklassen är inte van att få sina värderingar kritiserade. Man är däremot van att samtala om problem som man själv definierar. Man granskar, analyserar, lägger till och drar ifrån. Klara ställningstaganden är sällsynta. Normen är att man ska ha en sansad så kallad distans.
Till exempel har författaren Arundhati Roy kritiserat detta högaktande av ”den fria konstnären” som med sitt rörliga intellekt aldrig tar ställning och därmed undviker att placeras i ett fack. Några recensenter har kritiserat min bok då de upplevt alltför tydliga ställningstaganden. Det som kritiserats har varit det dåliga omdömet att uttrycka raka åsikter, inte åsikten i sig.
Lång väg tillbaka är den viktigaste boken jag har gjort. Avsikten har varit att lyfta klassbundna missförhållanden som verkligen existerar. Jag har velat synliggöra medelklassens förakt för obildade människor och samtidigt markera arbetarklassens bildningsförakt.
Berättelserna är tillspetsade för att tydliggöra vad klassamhället gör med människor. Det jag är intresserad av är hur mekanismerna och strukturerna ser ut. Jag vill komma åt den klassbundna självgodheten som effektivt håller grupperna isär. I grunden bär vi en kollektiv skuld för att vi har ett samhälle där det anses radikalt att stå upp och säga att en inte vill bli förtryckt och utnyttjad.
Mats Källblad
