Profiten får inte sättas framför vår planets hälsa och allas välfärd. Det är viktigare att producera mat, så att det räcker till alla, än att tillfredsställa kemikalieindustrins behov.
Så kan man sammanfatta resultatet av överläggningarna på Stiftsgården i Rättvik 13-14 januari. Det var Västerås stift, som inbjöd till Ekoteologiska dagar, och dit kom huvudsakligen präster och kyrkorådsledamöter från hela Mellansverige.
Det är tänkvärt, att det blivit en uppdelning av dagens ungdomar. En grupp känner sig hemma i naturen, medan den andra gruppen upplever skogen som något främmande och farligt. Den förra gläds åt allt som finns att uppleva, och många tar ett aktivt ansvar i olika organisationer. Den senare sitter helst inne framför datorn.
Så beskrevs situationen av ekoteologen och prästen Joel Ludvigson, Leksand. Han talade över ämnet ”Kristen miljöetik för en osäker framtid”.
Han betonade också skillnaden mellan dem, som finner glädje i den ständigt fortgående skapelsen, det som Gamla testamentets psalmer ger uttryck åt, och dem, som mest intresserar sig för den egna själen. Det är endast de förra, som tar klimatkrisen på allvar och medvetet eftersträvar en hållbar livsstil. Kyrkans etik bör i dag alltmer sätta fokus på jordens hälsa och vårt gemensamma ansvar för kommande generationers livsvillkor.
Per Larsson, som under flera år undervisat i ekoteologi i Kina, lyfte fram de frågeställningar, som nu är mest aktuella och kommer att behandlas vid Teologifestivalen 2012, vilken Uppsala stift inbjuder till 3-5 februari. Redan i Rättvik fick vi ta del av förslag till utmaningar, som kommer att ställas till kyrkorna och teologerna. Dessa skall formuleras slutgiltigt i ett manifest från Uppsala.
Ämnet för festivalen blir För att världen skall leva, och där skall bland annat följande föreslås som uttalande.
Skapelsen är allas hem, och där måste rättvisa, fred och enkelhet i livsstilen eftersträvas. Allas behov måste stå i centrum.
Kyrkan har ett ansvar att vara de fattigas röst i klimat- och miljökrisens tid. Ekonomin skall respektera livets begränsningar och alla människors behov. De rika länderna måste minska sitt ekologiska fotavtryck och tillåta de fattiga länderna att i viss utsträckning öka sina avtryck.
Vidare betonas, att det är nödvändigt att eftersträva ett brett samarbete i klimat- och miljöfrågan, en samverkan mellan teologi, humaniora, naturvetenskap, samhällsvetenskap och ekonomivetenskap.
Som jag ser det, kommer de här frågorna, som behandlades i Rättvik och kommer att bearbetas i Uppsala, att alltmer tränga sig fram, vare sig vi vill det eller inte. Jag instämmer i det, som betonades av Lisa Fröberg, stiftsadjunkt för Västerås stifts internationella verksamhet och miljöarbete. Hon underströk, att församlingarnas rättvisehandel med ett Fair-Trade-bord borde kunna bli en ständig och mycket synlig påminnelse om arbetet för rättvisa och solidaritet.
Ingemar Bergmark
