Det har sedan en tid varit populärt bland främst-70 och -80-talister att skriva böcker om sin uppväxt. Vissa (om än få) tecknar ömsinta porträtt av sina föräldrar, medan andra väljer att smutskasta en förälder offentligt.
Nu senast handlar det om Anna Wahlgrens dotter som skrivit om sin ”fruktansvärda” uppväxt – något som i sin tur givetvis blev en skandal eftersom Anna Wahlgren anses höra till landets främsta experter på barnuppfostran. Vad jag undrar är varför det är så nödvändigt för vuxna människor att ta upp privata problem offentligt?
Att Anna Wahlgrens dotter har skrivit en bok om hur modern utsatte henne för kränkningar, söp hejvilt och drog hem främmande karlar är väl ändå snarare något som bör tas upp i en terapisoffa än i det offentliga rummet? Självklart ska man som barn inte behöva utsättas för kränkande behandlingar av en förälder, och en sådan sak ska givetvis redas ut om så sker, ju förr desto bättre. Vi får ju i böckerna bara höra en sida av historien – hur den andra sidan ser ut vet vi inte, men ibland kanske det finns skäl till att föräldrar agerar på ett olämpligt sätt mot sina barn (oupptäckt psykisk sjukdom för att ta ett exempel).
Jag tror inte att de som läst och tagit del av Anna Wahlgrens ”Barnaboken” för att använda den i sin egen barnuppfostran känner sig särskilt ”lurade” – för barnuppfostran är ju något Anna Wahlgren kan, även om hon enligt dottern inte tillämpade denna uppfostran på sina egna barn. Så vad uträttar en smutskastning som denna egentligen för de närmast inblandade? Det kan man förstås bara spekulera i, men jag kan inte tänka mig att osämjan minskar, oavsett om historierna är sanna eller inte.
Vissa läsare frossar förstås i böcker som dessa, kanske för att få känna att de inte haft en så dålig uppväxt trots allt i jämförelse med författarnas. För mig känns dessa böcker ungefär som ett mycket långt, oemotsagt debattinlägg.
Så ge er nu, sluta skriva skit om era föräldrar. Om ni absolut måste så vänta åtminstone tills de är döda så de slipper se eländet. Ni som vill skriva ner era föräldrar istället för att lösa era problem utanför bokvärlden – jag hoppas ni förstår att INGEN har haft en 100 procent perfekt barndom.
Ni är inte unika: alla föräldrar har fel och brister, de är trots allt inte mer än människor. En vacker dag kommer de att vara borta, så lös era konflikter och ta tag i era liv istället för att skriva om hur mycket hat ni bär på. I Anna Wahlgrens fall kanske det är sådan mor, sådan dotter som gäller? Jag menar, hon kränker ju sin egen mor offentligt inför hela svenska folket. Nu är hon äntligen fri från sina problem! Eller?
Anna G Löf
anna.lof@gmail.com
