När Miira blir stor ska hon bli statsminister. Då ska hon ta från de snobbiga och ge åt de sopiga, som hon själv uttrycker det.
Ingenbarnsland
av Eija Hetekivi Olsson
Utgiven av: Norstedts förlag
Finlandsvenska Miira är centralgestalten i Eija Hetekivi Olssons debutroman Ingenbarnsland. Hon växer upp i Göteborgsförorten Gårdsten och läsaren får följa henne från tredje till nionde klass.
Det är 1980-tal och de finlandssvenska barnen går fortfarande i separata klasser, läser alla kärnämnen på modersmålet och tvingas sitta vid ett eget bord i matsalen. På många sätt känns det som en svunnen tid, men om man tillåter sig att bredda perspektivet lite, inser man att så ej är fallet. De segregationsproblem som Ingenbarnsland skildrar är ingalunda begränsade till Gårdsten och än mindre till 1980-talet. Tyvärr, kanske ska tilläggas, är de minst lika aktuella idag.
Ingenbarnsland är en roman som berättar om klass och kön utifrån ett barns perspektiv och förståelsehorisont. Miira förstår tidigt att hon är en ”sopa”. Sopigheten, eller underläget, är i hennes fall flerhövdat; hon är invandrare, underklass och dess-utom ung tjej i en patriarkal och grabbig kultur.
I skolan anses hon vara obstinat bråkstake, men är själv lika oförstående inför som hon är obekymrad om denna bild av henne. Enligt hennes sätt att se det, är det omgivningen som är orättvis. Varför ska hon lyssna på någon som vägrar lyssna på henne? Varför får hon men inte killarna i klassen kvarsittning när hennes dåliga uppförande bara är ett svar på deras provokationer?
Hatet riktas till en början mot den närmaste omgivningen, för att senare växa och söka sig utåt och uppåt mot riksdag och regering. Ilskan gentemot ett samhälle som gör henne till en sopa omsätts i handling när hon och bästisen Vera tidigt börjar begå småbrott. Det blir bränder och stölder och slagsmål. En lakonisk kyla vilar över Hetekivi Olssons sätt att närma sig den hårda tillvaro som snart blir tjejernas vardag, likväl blir det en skildring som bränns och berör.
Det här är en stark och egensinnig debut från en författare som har mycket att berätta. Tyvärr går det ofta lite för snabbt i vändningarna och som läsare får man ibland svårt att hänga med. Det ursprungliga manuset har förmodligen kortats ner betydligt, vilket får till följd att även viktiga partier känns märkligt avsnörpta. Här hade man vunnit på att dra ner på tempot och låta Miiras insikter och reflektioner få breda ut sig och liksom sjunka in.
Ibland blir agendan också något övertydlig, som om man inte vågat lita på läsarens förmåga att läsa mellan raderna. Det blir i längden en aning tjatigt men om man betänker att denna pedagogiska övertydlighet öppnar för att även yngre läsare kan ta till sig boken, kommer saken i ett annat ljus.
Annars är språket den stora behållningen i romanen. Hetekivi Olsson låter texten färgas av tidstypisk göteborgsslang och ungdomliga hittepå-ord av det slag som kommer till den som saknar språk och därmed måste uppfinna ett spontant. Liksom hos många andra författare som skildrat de lägre samhällsklasserna blir språket här till ett medel som förtydligar utanförskapet och stärker särarten i förhållande till norm och överhet.
Med Ingenbarnsland sällar sig Hetekivi Olsson till en gammal tradition av kvinnliga författare med liknande tematik, som Susanna Alakoski eller varför inte Moa Martinson. Därmed inte sagt att Ingenbarnsland är en bok i mängden, tvärtom. Med sina djärva och nyskapande anspråk sticker den ut, som en uppdaterad klassskildring för vår tid.
Karin Lindahl
kultur@daladem.se
