Tidskriften 10TAL kallade nyligen till ett kritiskt samtal om hur kulturen ska bjuda motstånd mot den numera på en gång vettlösa och tandlösa kulturpolitiken.
Med uppmaningen ”Väck det kritiska samtalet!” vill man höja kunskapen om det paradigmskifte som kulturen just nu genomgår; att prata om det både subtila och tydliga motstånd som Alliansens politiker riktar mot kulturarbetarna, och konkret också formulera hur kulturen ska protestera.
Moderatorn Arne Ruth behövde bara börja med att läsa upp de sex kulturpolitiska målen från 1996 (ändrade 2009) för att vi skulle begripa att det skett en förändring. Rent faktiskt – en kulturrevolution. År 1996 rådde det ännu partipolitisk enighet om följande mål – dessa var självklarheter:
1. Yttrandefrihetsmålet: Värna yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för alla att använda den (2. Jämlikhetsmålet: Verka för att alla får möjlighet till delaktighet i kulturlivet och till kulturupplevelser samt till eget skapande ( 3. Mångfaldsmålet: Främja kulturell mångfald, konstnärlig förnyelse och kvalitet och därigenom motverka kommersialismens negativa verkningar (4. Självständighetsmålet: Ge kulturen förutsättningar att vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft i samhället (5. Kulturarvsmålet: Bevara och bruka kulturarvet (6. Bildningsmålet: Främja bildningssträvanden.
Hur ritas en karta om? Hur snabbt går det? Hur ska vi bäst akta oss för den ”typiskt svenska historierevisionism”, med författaren Ulrika Kärnborgs ord, som består i att vilja sudda ut allt som varit, vända blad och skita i det som det svenska samhället bestämde sig för efter andra världskriget: att ett demokratiskt land behöver statligt subventionerad kultur?
När blir en självklarhet en utopi? Vad händer med den konstnärliga och obundna självständigheten, när tonen till kulturarbetarna plötsligt förändras? När kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt och hennes sidekick Patrik Liljegren myndigt upplyser Martina Montelius, konstnärlig ledare på Teater Brunnsgatan Fyra, att hon måste fylla varje tidslucka vid teatern med ett sponsrat evenemang, och även baka bullar till ett teatercafé, för att få teatern att gå runt?
Vad händer med bildningsmålet när utbildningsministern överger förståelsen för värdet av bildning – det som blir kvar när man glömt allt man lärt sig – och riktar all kraft mot resultatinriktad utbildning? Och när folkbiblioteken som idé havererar? Vad händer med samhällsbildningen och det litterära skapandet då? När förlagen till följd av kommersialismen inte längre klarar av att ge ut författare som, så småningom och efter många ”mellanböcker”, utvecklas till att bli framtidens P O Enquist, Kerstin Ekman eller Sara Lidman, August Strindberg?
Vad händer när de fria tidskrifterna inte har några ramar kvar att suga på? Vilken arena ansvarar då för samtalet om denna kritik?
Alldeles nyligen beslutades, trots 1400 namnunderskrifter i protest, att Bergshamra bibliotek delvis ska läggas ner. Moderata Solna kommun behöver pengar till den nya idrottsarenan och tycker att Bergshamraborna kan åka till Solna centrum om de behöver låna en bok.
Ingen Allianspolitiker skulle förneka att kulturen är viktig – den är alltid viktig, kanske som en liten krydda i tillvaron; en parfym? – men de som professionellt skapar, genomför, lyfter upp och utmanar kulturen, bemöts som om de höll på med skolans roliga timme.
Finansieringsalternativen som formuleras, idén om att kulturen ska bäras (förutom av volontärer) av privata sponsorer och mecenater, är enligt Ulrika Kärnborg ett slags orealistisk, kulturpolitisk våt dröm: ”De här pengarna som ska komma ur tomma intet, de kommer inte!” Och om de kommer, kommer de när mecenaten själv har lust till det; vilket var vad som hände med Palatset.
Den kulturella kontinuiteten och stabiliteten på institutionerna kan med en sådan ekonomisk situation anse sig sakta slaktad.
Sophia Artin, konstnärlig ledare på teater Galeasen, berättade om hatet som teatrarna får ta emot, något som blev extra tydligt vid uppsättningen av SCUM-manifestet på Turteatern hösten 2011. Det är ett hat som produceras av en väldigt liten klick människor i samhället men som gör sig alltmer hört, och som politikerna blir allt räddare för. Uppsättningen ”Skärpning gubbar” var en iscensättning av detta hat, en fyra timmar lång uppläsning av en hatisk Flashback-tråd. Hat, klyftor och avstånd gör människor rädda och avstånden skarpare.
Maria Lind, chef för Tensta Konsthall, berättade att det inom konsten pågår en mängd kritiska samtal och gestaltningar av motstånd, men att platsen för det samtalet har krympt. Samtalet når inte ut.
Det har talats mycket om hat den senaste tiden. En sak är säker: När kulturen marginaliseras, skärs ner, specialiseras och görs svårtillgänglig kan vad som helst hända. Vad som helst.
kultur@daladem.se
