En uppgörelse med ett osunt mansideal. Så kan man sammanfatta föreställningen Vart tar alla tårar vägen? Pjäsen har i dagarna urpremiär på Dalateater i Falun.

– Vi vill få ungdomar att reflektera över normerna i vårt samhälle, säger Bettina Eriksson Bergknecht, dramapedagog och skådespelare.
28 karaktärer på fem skådespelare, i en föreställning på 60 minuter. Det är grunden till pjäsen Vart tar alla tårar vägen?
– Visst har det varit en utmaning att få ihop det med alla rollbyten och snabba vändningar. Men det är lite det som är syftet med pjäsen, att göra ungdomar uppmärksamma på hur vi alla även i vardagen spelar en mängd olika roller, säger regissören Nora Nilsson som närmast kommer från Göteborgs stadsteater.

Idén till pjäsen fick hon förra hösten när hon läste en artikel av Jens Klitgaard, frilansskribent och sexualupplysare vid RFSU (Ottar : tidskrift om sexualitet samhälle från RFSU, nr. 3/2010).
– Klitgaard diskuterar den manliga normen som ett hälsoproblem. I åldersgruppen 15-24 år är det mer än dubbelt så många killar som tjejer som dör och vi måste börja diskutera varför det ser ut så.

Unga tjejers allt sämre fysiska och psykiska hälsa kopplas ofta samman med det snäva och svåruppnåeliga kvinnoideal som råder idag. Det manliga idealet däremot, ses sällan som ett lika allvarligt problem, trots att även det uppmuntrar till en destruktiv livsstil.
– Vi blir ständigt matade med föreställningar om hur en man ska vara. Han ska vara stark, uthållig och självständig. Och statistiken talar sitt tydliga språk, fler unga män än kvinnor begår självmord och fler män än kvinnor dör till följd av både missbruk och trafikolyckor.
Nora Nilsson tog kontakt med skådespelaren, dramatikern och före detta programledaren Paula McManus, som genast nappade på idén. Resultatet blev alltså pjäsen Vart tar alla tårar vägen? som i vår kommer att spelas på högstadieskolor runt om i länet samt två kvällar på Dalateatern, den 3 och 24 mars.

Med föreställningen vill man få ungdomar att börja tänka kritiskt kring de normer för kön och genus som dominerar idag. Bettina Eriksson Bergknecht är dramapedagog och anställd på Dalateatern sedan i september. I arbetet med Vart tar alla tårar vägen? ansvarar hon för det pedagogiska arbetet, det vill säga mötet med publiken.
–Själva föreställningen är bara en del i projektet. Eleverna kommer både innan och efter teaterbesöket att jobba med dessa frågor på olika sätt. Till det har vi tagit fram ett arbetsmaterial som man kan ha som underlag i skolorna.
Det är en ung publik man kommer att möta och ett ganska kontroversiellt ämne man tar upp. I pjäsen är man inte direkt nådig mot den manlige stereotypen. Finns det inte en risk att killarna känner sig påhoppade?
–Vi måste förstås vara tydliga med att det inte är individer vi kritiserar utan en övergripande kulturell föreställning som vi alla, kvinnor och män, påverkas av, säger Bettina Eriksson Bergknecht. Och faktum är, tillägger hon, att de gånger man haft testpublik med under repetitionerna är det killar som har reagerat starkast och varit mest positiva.
–Det här är ett ämne som ligger i tiden, jag tror att vi alla känner ett behov av att gamla, rigida roller luckras upp och ifrågasätts.
Vart tar alla tårar vägen? har premiär den 16 februari.

Karin Lindahl
kultur@daladem.se