Den största och tillförlitligaste opinionsundersökningen, Statistiska centralbyråns (Scb) med 9 400 röstberättigade tillfrågade, publicerades i går och visade att regeringen tappat var sjätte väljare sedan valet i september.
Det är en unik genomklappning på kort tid och är än mer sensationell med tanke på att det sker i de bästa ekonomiska tiderna på länge. Den goda konjunkturen, där fler får jobb, har inte kunnat motverka väljarflykten från regeringen.
I de flesta fall brukar en regering som vunnit val få ökat stöd den första regeringstiden. Exemplen är många, som franska presidenten Sarkozys parti nyligen och Blairs New Labour efter maktskiftessegern 1997.
Den svenska borgerligheten skrämmer däremot bort sina väljare ju mer den genomför av sin politik. Trots regerande i högkonjunktur tappar de mer väljare och snabbare än vad Fälldin och Bildt gjorde efter sina maktövertaganden 1976 respektive 1991. 7,6 procentenheter, var sjätte väljare som röstade på allianspartierna, har övergett de borgerliga partierna vilket ger dem låga 40,6 procent.
Hade socialdemokraterna tappat var sjätte väljare kort tid efter en valseger hade det lett till stor uppmärksamhet och till frågor i artiklar och program av typen: Varför har väljarna ångrat sig? Vad är fel på regeringspolitiken? Blev väljarna lurade på valdagen? Vi kan ta frågorna och tillämpa dem på den allt svagare borgerliga regeringen.
Varför väljarna ångrat sig kan besvaras med att det som de fick inte stämmer med det som de utlovades. De lovades en allianspolitik ledd av de nya moderaterna som skulle vara mitteninriktad och gynna låg- och medelinkomsttagare. Det blev dock en högerpolitik med skattesänkningar som i hög grad gick till de rikaste. De 220 000 förmögnaste fick i snitt två tusenlappar mindre i förmögenhetsskatt i månaden och de som äger de värdefullaste husen fick drygt tio miljarder per år mindre i skatt. I kronor fick de med högre inkomster mer i sänkt inkomstskatt än de med lägre inkomst. Det nya arbetarpartiet förde en politik som liknar de gamla moderaternas, vars förslag till skattesänkningar gynnade de rikaste mest.
Felet med regeringspolitiken är att den gynnar ett fåtal. De flesta missgynnas med höjda a-kasseavgifter, lägre ersättning vid arbetslöshet med mera. Trots förespeglingar om annat så gynnar den borgerliga politiken de som är rikast, framgångsrikast och starkast. Det leder till ökade klyftor. Många väljare reagerar mot det, eftersom de vill ha mindre samhällsklyftor.
Frågan ifall väljarna blev lurade får var och en som röstade borgerligt fundera på. Innan valet var det i alla fall en peppning i de mer än någonsin högervinklade massmedierna om att det var dags för regeringsskif-te bort från Göran Perssons till synes eviga sossestyre. Skandaler rörande s-politiker och regeringens tsunamihantering blåstes upp av medierna och var till nackdel för s trots att det inte rörde partiets politik.
Men kan se på de enskilda partierna i borgerligheten för att få detaljer i dess kris. Det nyliberala centerpartiet har tappat de väljare som partiet vann i valet och är nere på samma nivå som i valet 2002: drygt sex procent.
Det högerliberala folkpartiet får samma siffra, 5,9 procent, som kallades för katastrof i valet 1982. Toppnivåerna för fp på runt 14 procent från 1985 och 2002 är nu bleka framgångsminnen.
Efter förra regeringsäventyret klarade sig kristdemokraterna kvar i riksdagen med ett nödrop på 4,1 procent i valet 1994. Nu är Göran Hägglunds parti redan nere på samma låga nivå, med 4,4 procent.
Moderaterna under Fredrik Reinfeldt känns inte fräscha längre och börjar skrumpna ihop. Var tionde väljare har lämnat det nya arbetarpartiet som får bara 23,9 procent, vilket är att jämföra med valets 26,2.
Socialdemokraterna får 45 procent, tio procentenheter mer än i valet. Det är en stor och snabb ökning. Det går att vrida och vända på det, men eftersom det sensationella i Scb-siffrorna är Reinfeldts borgerliga regerings genomklappning har jag fokuserat på det.
ROBERT SUNDBERG
