Hur ska en lågavlönad få råd att leva miljövänligt? När jag någon gång hört den frågan ställas har jag nästan blivit förtvivlad över hur förvriden själva frågan är, ja hur formad den är av medelklassens självutnämnda miljöfantaster. När medvetandet om klimathotet under det senaste året äntligen exploderat har också diskussionen om ett mer miljömedvetet sätt att konsumera exploderat. Har du miljöbil? Köper du ekologiska varor? Ger du rentav bort utsläppsrätter i julklapp? Det finns många sätt att öppna plånboken på för att delta i den globala ansträngningen för att rädda planeten från överhettning.
Kampen mot klimathotet verkar ibland faktiskt ha reducerats till bara en ny sorts köpfest och man måste ha gott om pengar för att delta i denna miljököpfest. De välbetaldas växande klimatångest dövas med miljöanpassad konsumtion. Ett låg-avlönat vårdbiträde eller en lika låg-avlönad busschaufför kan däremot nästan få dåligt samvete över att han eller hon inte har råd att kämpa för miljön i butikerna på samma sätt som en miljömedveten civilekonom har. Och det vet väl förresten alla att arbetarklassen inte är ett dugg intresserad av larviga miljöfrågor?
Jag spetsar till det litet. Men det där perspektivet är verkligen inskränkt och präglat av medelklassens mycket snäva och ganska självgoda synvinkel. Hur kan det
komma sig att ett så enkelt faktum som detta förträngs: Den som har en miljöbil orsakar faktiskt långt mer skador på miljön än den som inte har någon bil alls! I själva verket är det rent statistiskt så att en lågavlönad LO-medlem redan nu lever ett betydligt mer miljövänligt och klimatanpassat liv än en högre tjänstemän. Ju lägre inkomst - desto lägre klimatpåverkan; så ser sambandet ut. Det gäller i Sverige och det gäller än mer i Indien. Ju högre upp på samhälls-stegen du befinner dig, desto större bostad har du vanligtvis och desto fler flygresor gör du och desto fler prylar köper du generellt och du åker mer bil än kollektivtrafik.
Det är därför fullkomligt absurt att en lågavlönad löntagare eventuellt ska gå omkring och ha dåligt samvete över att han eller hon inte med sin plånbok kan delta i miljököpfesten - den lågavlönades liv är ju redan från början betydligt mindre koldioxidalstrande.
Vad kan en lågavlönad person då göra för klimatet? Nyligen såg jag en artikel där en forskare som sysslar med miljöstrategiska frågor berättade om hur media hanterat hans svar på den frågan. Han hade nämligen sagt till en journalist som intervjuade honom att den viktigaste insatsen man kan göra som medborgare är att fundera över vilket parti man bör rösta på och även att försöka påverka politiker att agera för miljön.
Poängen med forskarens svar var att sätta medborgaren i centrum - inte konsumenten. Han menade att det helt avgörande var vilka reformer politiker är beredda att genomföra för att exempelvis dramatiskt minska privat biltrafik till förmån för kollektivtrafik. Men allt det där tyckte journalisten inte var intressant; han ville ha en vinkel som passade medelklassens individuella klimat-ångest.
När klimatfrågan nästan uteslutande handlar om individuell konsumtion och inte om stora, strukturella frågor - då döljs två viktiga saker: För det första de grundläggande ojämlikheter och klassklyftor som ger en helt annan bild av vilka grupper som objektivt lever mest miljövänligt. Och för det andra: Att människan inte bara är en mer eller mindre köpstark konsument utan också en medborgare i en politisk demokrati. När detta mörkas, eller inte anses viktigt, ja då fråntar man indirekt också den lågavlönade de möjligheter han eller hon har att påverka klimatet. Jag påstår att det viktigaste sättet för en person med låga inkomster att påverka miljön just är att rösta på de partier som förordar den hårdaste miljöpolitiken, där t ex ekologiska matvaror premieras så att de blir billiga nog att handla även för den med låga inkomster. Men också att rösta på de partier som vill bedriva den hårdaste fördelningspolitiken. Att med progressiva skatter minska köpkraften hos den halva av befolkningen som har det bäst - se där den snabbaste vägen till ett ekologiskt mer hållbart Sverige.
Klimatfrågorna diskuteras faktiskt nästan aldrig ur ett klassperspektiv och för övrigt inte särskilt mycket heller ur ett könsperspektiv. Jag skulle önska att den ensamstående föräldern med låga inkomster fick mycket mer credit för att han eller hon köper en begagnad cykel till sin dotter istället för en ny, för att han eller hon inte flyger utomlands två gånger om året och för att han eller hon tar bussen eller tunnelbanebanan istället för bilen.
