Mitt i den kalla svenska sommaren kommer en ännu kallare nyhet: Ryssarna har tagit sig in under Nordpolen och på 4200 meters djup, i den gula sand som tydligen täcker havsbottnen där, rest en rysk flagga.
Två miniubåtar har tagit sig ner genom ett hål i den tjocka isen och genomfört denna - bragd? Ryssarna själva ville ju nämligen nästan likställa insatsen med amerikanarnas utplacering av sin flagga på månen 1968. Rymdkapplöpningen var en del av det kalla krigets logik och ryssarnas arktiska äventyr i förrgår är ett led i den globala kapitalismens eviga jakt på naturresurser; experterna tror att det gömmer sig ofantliga mängder gas, olja och mineraler under den flytande ismassan.
Men den fantasieggande nyheten slår ner mitt i sommaren utan att väcka någon eufori hos mänskligheten och ingen känsla av ett stort gemensamt äventyr: Det handlar om pengar, om ett sista desperat försök att hitta ytterligare oexploaterade resurser som ska hålla igång en fossil-driven civilisation ytterligare några decennier, innan de stigande koldioxidhalterna i atmosfären definitivt tvingar oss att välja en annan väg. Oljeborrning under Arktis är rimligen en av de mest dyrbara verksamheter man kan föreställa sig.
De investeringar som kommer att krävas för att genomföra detta heroiska industriella projekt - de teknologiska utmaningarna är oerhörda - borde naturligtvis läggas på att ställa om de stora energisystemen i förnyelsebar och hållbar riktning. Men den ryska kapitalismen frustar av otålighet och expansionslusta och om kanske trettio år är de lukrativa olje- och gasfyndigheterna på ryskt område förmodligen mer eller mindre tömda.
Smältande glaciärer och ismassor har under det senaste årets klimatdebatt redan hunnit bli närapå en inre symbolisk bild av de enorma och ödeläggande krafter som den industrikapitalistiska civilisationen släppt loss. När energikapplöpningen nu på allvar når självaste Arktis - det dröjer nog inte förrän en amerikansk flagga också dyker upp på havsbottnen - framstår det som en fulländad bild av vanvettet: profithungern parkerar sig under den smältande isen.
