På mindre än en veckas tid har Mats Odells insatser som försäljare av statlig egendom hamnat i strålkastarljuset. Det är bra. Denna affär är, om regeringen genomför planerna, en av de större affärstransaktionerna - i storleken ett par, tre hundra miljarder kronor - med statlig egendom i Europa på många år.
Framförallt kan Odellaffären till slut kanske öppna en möjlighet för att själva sakfrågan till slut också diskuteras:
Är det rimligt att staten äger företag? Den grundfrågan har hela tiden mörkats eller i vart fall avpolitiserats i det rådande marknadsliberala samförståndet och den var heller egentligen aldrig uppe till debatt i valrörelsen.
Jag skulle tippa att även många borgerliga väljare ställer sig djupt skeptiska till att sälja ut familjesilvret för att på kort sikt hösta in pengar. Det är ju som att sälja sin villa för att kunna ta in på lyxhotell i tre dagar. Av minst fyra skäl är det viktigt att staten äger en hel del företag:
1 Statligt ägande ger riksdag och regering egen kompetens om hur företag och marknader fungerar och man slipper hamna helt i händerna på inhyrda näringslivskonsulter.
2 Statligt ägande kan användas för att sätta press på marknader där marknadsmekanismen fungerar dåligt, som exempelvis är fallet med bankvärlden.
3 Välskötta statliga företag ger långsiktigt inkomster.
4 Statliga företag kan, för en progressiv regering (om någon sådan skulle komma till makten), användas för att trycka på övriga näringslivet när det gäller etiska frågor och även arbetslivsfrågor.
Visserligen måste det från fall till fall avgöras om statligt ägande är vettigt och ingenting bör i sig vara heligt här. Men det finns också principiella skäl - dem jag nyss räknade upp - som talar för att det är bra för samhället i stort att staten har ett betydande ägande. Nu ojar sig ju den socialdemokratiska oppositionen mycket över Odells klantigheter och det är rätt. Litet falskt klingar ändå upprördheten, för även socialdemokratin hade nog gärna velat sälja ut ganska mycket, om än i långsammare takt än Alliansen. Något principiellt försvar för statligt ägande hittar man hursomhelst inte hos den socialdemokratiska ledningen.
För närvarande måste ändå kravet ställas på regeringen: Stoppa utförsäljningsprocessen! Om inte Fredrik Reinfeldt gör det, är det ett tecken på att han saknar känselspröt ner i de djupa folklager där en och annan av hans egna väljare också finns.
GÖRAN GREIDER
