Plötsligt tar det hus i helvete i Finland och tolvtusen vårdarbetare hotar att säga upp sig eller gå i strejk om de inte får lönelyftet de begär. Regeringen svarar med en snabbt tillyxad tvångslagstiftning: De som inte återgår till arbetet ska bötfällas och inträffar det dödsfall på sjukhusen kan till och med fängelse vänta. Vad är det som händer?
Finland är på många sätt det nästan extrema samförståndets land. Ofta har samlingsregeringar suttit som rymt både konservativa och vänsterradikaler och några hätska ideologiska debatter hörs sällan från andra sidan Östersjön.
Kanske beror det på att landet är ganska ungt som självständig nation, men kanske har det där samförståndet också sin rot i det faktum att de konflikter som en gång slet sönder den unga nationen - det blodiga inbördeskriget - mer eller mindre har förträngts. En obestämbar air av hämmad konservatism svävar över Finland.
Men så bryter klasstriderna - för det är naturligtvis vad det rör sig om - plötsligt ut. De finska vårdarbetarnas löner är skamligt låga, betydligt lägre än svenska sjuksköterskors och det är också därför som många finländare istället skaffat jobb i Sverige.
Det finska vårdförbundet uppmanar nu sina medlemmar att följa lagen, något annat kan de inte göra. Men finländarna tycks hålla på vårdpersonalen: 62 procent stöder dem i en opinionsmätning. Och från Dala-Demokratens sida skickar vi gärna också vårt stöd över Bottenhavet till Finlands vårdpersonal. Det framstår ju som nästa surrealistiskt att en regering kan betrakta en yrkeskategori som praktiskt livegna.
Händelserna i Finland demonstrerar också ett grundläggande problem som den del av arbetarklassen har som arbetar inom offentlig sektor.
Industrianställda kan gå ut i långa strejker utan att människoliv i allmänhet hotas, men för vårdpersonal är svårigheterna större eftersom tredje man alltid hotas.
Ett skäl till att kommunalarbetare i Sverige lönemässigt släpar efter är just att deras fackförening aldrig riktigt har vågat löpa linan ut och en gång för alla sätta sig i respekt hos arbetsgivarna och maktetablissemangen på Finansdepartement och Riksbank genom långvariga strejker.
Därför ruckas aldrig den norm som alltid, i alla lägen, sätter exportindustrin i centrum. I retoriken hyllas alltid vårdpersonalen för deras uppoffrande insatser - men den retoriken är i själva verket en härskarteknik till för att hålla lönekraven i schack.
På sikt är det bra för Finland, liksom även för Sverige, att de vårdanställda vågat ta ett så stort steg för att förbättra lönerna.
Reaktionen från den finska regeringen avslöjar hur makten i grunden betraktar den i huvudsak kvinnliga del av arbetarklassen som arbetar inom vården: För dessa grupper saknar makten respekt.
Tills nu, kanske.
GÖRAN GREIDER
