Ibland råkar man ju se det: en rad ungar från ett daghem är ute och går med några vuxna som har uppsikt över dem.
Man blir glad när man ser att de är ute och rör på sig - men alltid finns den där oroande tanken i bakhuvudet: Hur ska det där gå? Att ha uppsikt över små barn är förmodligen en av de svåraste uppgifter som finns i denna värld, fråga vilken småbarnsförälder som helst, eller vilken barnskötare som helst.
När man är med barn - ens eget eller yrkesmässigt på ett daghem - vill man ju inte enbart vara ordningsvakt och övervakare. Att förena ”övervakandet” med ett naturligt sätt är nog en av de svåraste konsterna som finns. Hur vara avspänd när avgrunderna finns där - i form av trafik, vatten eller bara ett lockande klätterträd? Jag vet inte hur många gånger jag stod och såg på min dotter när hon klättrade upp i ett träd i lekparken och jag fick bekämpa impulsen att springa dit och ställa mig som ett ängsligt brandsegel under trädet: Hon måste ju få testa saker också! Med riktigt små barn, till exempel en tvååring, är det trygga och det säkra naturligtvis viktigare - det har föräldrar rätt att kräva av barnomsorgen. Men inte ens då går det att vara helt fixerad vid att bara vakta.
Den tragiska olycka som inträffade en sommardag förra året vid Vattenparken i Borlänge, då en tvååring hamnade i vattnet och var nära att drunkna, utlöser så många känslor i mig och alla som hör om det, att det är svårt att hantera det. I veckan föll domen mot den förskollärare som åtalats för oaktsamhet. Hon befanns skyldig till vållande av kroppsskada och dömdes till dagsböter. Jag vågar inte tänka på hur hon känner sig och har känt sig. Och hur barnets föräldrar känt sig. Men de där sekunderna eller minuterna då allt hände finns inte registrerade av någon gudomlig övervakningskamera. Som med alla olyckor finns det ett ”före” - då allt var somrigt och glatt när ett dussin ungar lekte och tre vuxna skulle ha uppsikt över dem - och ett fruktansvärt ”efteråt”.
Jag kan inte tycka annat än att domen är märklig. Det är lätt att säga att en enskild anställd inom barnomsorgen har ett personligt ansvar. Det är klart att ett ansvar finns. Men det var en grupp som var ute. Och så fort barn är inblandade finns den där totalt oförutsägbara komponenten av liv. Personalen kan inte bara vara säkerhetsvakter, då skulle de missköta sitt jobb. Men de kan heller inte avstå från att vara säkerhetsvakter. I den spänningen ligger något omöjligt, som jag fruktar att juridiken inte riktigt har förmågan att hantera.
Under rättegången drogs således som en jämförelse ett fall av oaktsamhet inom vården fram, där en sjuksköterska dömts för att ha medicinerat en patient fel. Men är inte den jämförelsen orimlig? Sjukvårdpersonal har ett mycket mer begränsat uppdrag som de kan koncentrera sig på - patienterna kräver inte att de ska leka, skratta och vara påhittiga. Den pedagogiska samvaron med barn inbegriper ett moment av lek och förmåga att slappna av. Men slappnar man av kan något hända.
Det jag kan undra över är själva utflyktsmålet. Vattenparken verkar inte vara det tryggaste stället att ha med sig små barn till. Men förskolan hade varit där många gånger förut och beslutet att gå dit var inte den dömdes. Ansvar borde rimligen därför utkrävas på andra nivåer.
Sedan åttiotalet har barngrupperna blivit större. Personaltätheten har minskat. 1985 gick det ungefär fyra barn per anställd. Idag är snittet i landet strax över fem. Lönerna är dessutom dåliga. Tre vuxna på tolv barn är inte mycket - jag tycker man kan gå i bitar av oro av att vara en vuxen på ett barn. Det bästa vore att domen överklagas eftersom den kan få stor betydelse för barnomsorgen i hela landet.
GÖRAN GREIDER
