SAS har ekonomiska problem. Åtgärder för att minska bolagets kostnader är emellertid igångsatta. Ändå har SAS det svårt. Nya resurser behöver tillföras från ägarna.
För svenska statens del, som äger en femtedel av SAS, blir det en miljard kronor. Regeringen, företrädd av näringsminister Maud Olofsson, är inne på att tillföra denna summa. Det är bra.
Av oppositionens partier är S och V inne på samma linje. Miljöpartiet reser dock förslaget att staten avyttrar sin ägarandel i SAS. MP vill lägga pengar som nu går till SAS på järnvägar i stället.
Att staten ska dra sig ur SAS är inte S och V ense med MP om. De anser att det är fel läge att göra något sådant nu när SAS har problem och bolaget inte har hunnit komma in i sin nya, effektivare struktur.
MP är orättvisa som sätter resurser till SAS mot resurser för järnvägsbyggen. Även om mer bör göras på järnvägarnas område behöver en motsättning mot att hjälpa SAS genom dess akuta kris inte målas upp. Barnbidrag och studiestöd kan också sättas mot järnvägar.
SAS är en del av en infrastruktur som ett geografiskt stort land som Sverige bör ha. Om SAS faller bort är det inte säkert att privata flygbolag tar över alla SAS-linjer som finns i dag.
På sikt kanske förutsättningarna kan ändras och statens delägande av SAS övervägas. Men det bör vara genomtänkt och en eventuell försäljning av statens del bör ske när bolaget är i ekonomisk balans.
Borgerliga röster, som liberala Expressens ledarsida, ropar att staten borde sälja SAS. De säger sig värna välfärdens kärna.
Men denna kärna vill borgerliga krafter som Expressen alltid ska vara så liten som möjligt. På kort sikt kan verksamheter som SAS kosta pengar för en statlig ägare. På lång sikt ger ett statligt hel- eller delägande på viktiga områden i samhället ofta en stabilitet och många gånger även en vinst, till skattebetalarnas glädje.
På vissa områden kan det vara bra med en hel- eller delstatlig aktör. I banksektorn och gällande bostadslån kan en sådan aktör pressa privata aktörer. Detta så att de anstränger sig bättre och inte faller in i att bilda monopolliknade situationer där de kan tjäna på att ha en viss typ av villkor som främst gynnar dem själva.
ROBERT SUNDBERG
