Det är mycket om soldater nu. Ena dagen kommer det tragiska beskedet att två svenska soldater dödats på uppdrag i Afghanistan. Det utlöser en märklig, patriotisk virvel i nyhetsmedia, där rubriksättare och nyhetschefer plötsligt beter sig som chauvinistiska propagandaorgan i krigstid.
Sorgen över de döda - såväl svenska soldater som civila afghaner - dränks i militarismens språk. Mycket obehagligt.
Andra dagen råkar svensk militär åter i medie-fokus. Arton svenska soldater på kurs i Tyskland roade sig med att gå till prostituerade. Inte ens försvaret tycker att de borde gjort det.
Men försvaret kan inte komma åt dem - att köpa sex är olagligt i Sverige, men inte i Tyskland och soldaterna gjorde det på sin fritid. Nu vill de ha en lagändring så att åtgärder kan vidtas. Ja, det vore bra.
Men har inte allt som rör militären blivit allt egendomligare sedan inslaget av yrkesmilitär ökat? Soldater på fritiden?
Jag föredrar gamla hederliga inkallade som skulle åka på arrest direkt om de gjorde något sådant som de arton har gjort.
Så fort det blir yrkesarmé tror jag risken ökar för olika typer av grupp-psykologiska avarter: Många män samlade kring vapen och ordergivning har alltid gjort mig orolig.
Och när det rör sig om män som frivilligt valt den karriären känner jag mig extra rolig.
I en värnpliktsarmé finns det alltid en massa soldater som inte alls gillar det militära, som avskyr att blint lyda order och som är obotliga individualister och inte låter sig ryckas med av kårandan i en yrkesarmé.
Hur mycket försvaret än utvecklar en humanistisk värdegrund, tror jag att de grupp-psykologiska krafterna hos anställda soldater är svåra att rå på.
Plötsligt minns jag alla argument till varför jag en gång i tiden vägrade göra värnplikt.
GÖRAN GREIDER
