En gång gav det norrländska inlandets skogar jobb och rikedomar; nu ger det mest rikedomar åt några få. Och orterna krymper, avfolkas.
Halvsju en februarimorgon på Ånges järnvägsperrong: Några unga män pratar om en kompis som nog snart flyttar söderut. Han har träffat en tjej och de har varit ihop i fem månader - och nu har han till och med sålt sin skoter!
De unga männen är djupt skakade: Sälja skotern efter fem månader!
* * *
På Medborgarhuset pratade jag på tisdagskvällen om Dan Andersson. Anders Hedén - bror till trubaduren Björn Hedén - sjöng fint sångerna till gitarr, tillsammans med en dragspelare. Anders är från Smedjebacken.
En äldre man i publiken frågade mig efteråt om den där unge och klipske mannen han kände på sextiotalet som jobbade på järnvägen i Ånge; han som blev journalist och till slut chefredaktör på DD. Vad är det han heter? Erik Norelius! utbrister jag. Just det! säger han. Och så pratar han på om honom och hans fru, lycklig över ett mänskligt band ända bort till Dalarna. >
Men varför har Folkets Hus bytt namn till Medborgarhuset? Det verkar dumt, i en så röd trakt.
* * *
Kliver på X 2000 i vintermörkret och färdas mot ljuset. Det kommer i Ljusdal. Vilka vackra trakter! Jämtland-Medelpad-Hälsingland! Dagen innan stod jag på Frösön, nära Wilhelm Pettersons-Bergers gamla gård - Storsjön såg svindlande ut!
Halvslumrar på tåget. Strax utanför Bollnäs står en översnöad husvagn parkerad i ödsligheten, långt från all redlighet. Men vem vet: en sommardag kliver någon ut där i kalsongerna och gäspar lyckligt mot det norrländska landskapet.
GÖRAN GREIDER