Det var naturligtvis inte oväntat, det var tvärtom mycket väntat. Men när siffrorna i SvTs valundersökning rullade fram några minuter efter klockan åtta igår kväll och det visade sig att Sverigedemokraterna äntrar Riksdagen - ja, då kändes det som om någonting dött i det här landet.
Sverige har länge, om än med undantag av Ny Demokratis korta karriär, klarat sig från den främlingsfientliga missnöjeshöger som grasserar i de flesta europeiska länder. Att Sverige så länge undslapp eländet har sin grund i att den svenska välfärdsstaten och den svenska modellen länge upprättade starka försvarslinjer mot det slaget av missnöje. En bra a-kassa, en bra generell välfärd och dessutom starka fackföreningar - detta räddade oss länge. När dessa försvarslinjer sakta men säkert vittrat ner och samtidigt de stora partierna rört sig mot mitten har det blivit lättare för extremhögern att vinna terräng. Och nu är Sverige alltså ungefär som de flesta andra länder i Europa.
Vilken paradox! Extremnationalisterna i Sverigedemokraterna tar sig in i riksdagen - och utplånar en nationell särart!
Detta var den historiska förändring som inträffade i gårdagens val. Den innebär ett stort nederlag för allt humant tänkande. Men Sverigedemokraternas entré i Riksdagen innebär också en oerhörd utmaning för de övriga partierna.
Blir Sverigedemokraterna vågmästare? I skrivande stund - halv elva på söndagkvällen - pendlar det fram och tillbaka; nyss hade Sverigedemokraterna makten på gaffeln, sedan tappade de den. Men om - jag säger om - Alliansen inte får majoritet, ja, då kan den politiska situationen gå mot kaos denna höst. Bör Reinfeldt sitta kvar om han inte får parlamentarisk majoritet? Svaret på det är - Nej.
I ett sådant läge borde det rimliga vara att regeringen Reinfeldt avgår och att en klassisk talmansrunda inleds där alla möjligheter till en hållbar och stabil majoritetsregering sonderas.
Givetvis vill den moderatledda regeringen sitta kvar i orubbat bo. Men skulle den de facto sakna majoritet innebär det att den måste stödja sig åtminstone passivt på Sverigedemokraterna. Det är en lösning som är moraliskt ytterst tvivelaktig och dessutom parlamentariskt oerhört skakig. Det är för tidigt att redan nu spekulera kring tänkbara lösningar, även om kremlologerna redan börjat sitt arbete. Men jag menar att det är av central vikt att sittande regering tar konsekvenserna av en eventuell majoritetsförlust och börjar agera efter det faktum att den inte har majoritet. Allt annat innebär i själva verket att sätta viljan till makt före de demokratiska spelreglerna. På sikt är det enbart missnöjespartier som vinner på det.
Att de rödgröna förlorade detta val är inte bara dystert; jag uppfattar det som direkt olycksbådande. Större delen av valrörelsen handlade egentligen om ”ledarskap” och ”regeringsduglighet”, där Alliansen lyckades ge en bild av de rödgröna och i synnerhet av Mona Sahlin att de saknade förmåga till ledarskap. Den bilden byggde naturligtvis på kampanjer, där i synnerhet Mona Sahlin utsattes för angrepp. Men att ledarskap och regeringsduglighet hamnade i centrum för valrörelsen vittnar om att vi nu genomlever en tämligen reaktionär tid. De stora framtidsfrågorna trängdes ut i tystnaden - vare sig det gäller klimat och miljöfrågor, den generella välfärd som kräver sakta men säkert stigande skatter, eller den instabila era av finansiell kapitalism vi nu genomlever.
Speglar valresultatet mer av rädsla än hopp inför framtiden? Jag tror det. När samtidigt Sverigedemokraterna kommer in i Riksdagen är det ett bevis på att den sociala tryggheten, även i Sverige som tidigare i övriga Europa, inte längre räcker till för hålla det högerpopulistiska missnöjet stången. Så växer en sammantagen bild fram av ett politiskt klimat som inte förmår hantera framtiden.
Jag är nedslagen, besviken. Vad kan jag trösta mig med? Möjligen detta: att det påbörjade rödgröna samarbetet på sikt ändå är en stor investering i framtiden. Ett ekologiskt hållbart samhälle kräver social jämlikhet. Dessa frågor hänger ihop. En majoritet av väljarna var emellertid inte redo för den tanken. Men den Allians och de Sverigedemokrater som tillsammans erövrade en majoritet av rösterna har inte sina ansikten vända mot framtiden.
Göran Greider
Utlyft citat: ”Den Allians och de Sverigedemokrater som tillsammans erövrade en majoritet av rösterna har inte sina ansikten vända mot framtiden.”
