Mitt i bokmässevimlet i lördags nås jag av budskapet: Ed Miliband vann kampen om ordförandeskapet i brittiska Labourpartiet! Och jag känner hur mitt ansikte lyser upp.
Striden mellan de två bröderna David och Ed Miliband blev i Stor-Britannien nästan en TV-såpa - få saker är medialt så tacksamt att exploatera som en lillebror och en storebror i fejd om en nations framtid. Deras mor höll på en tredje kandidat…
Få hade nog trott att Ed Miliband skulle vinna. Brodern David har en mer statsmannamässig uppsyn, han har haft en tyngre post i tidigare labourregeringar och ger ett oerhört imponerande intryck: en intellektuellt lagd toppolitiker. Ed har tidigare varit miljöminister i Gordon Browns regering och där vågat sig på en del ovanliga saker och förefaller ha förstått vidden av klimatkrisen.
Men Ed Miliband vann den interna omröstningen framför allt för att han fick stöd från de brittiska facken. Det är det som är det mest positiva. Brittiska Labours problem har länge varit att de tappat kontakten med arbetarväljarna. Tony Blairs cool Britannia var ett medelklassprojekt. Ofta hamnade till och med Liberaldemokraterna till vänster om detta nya Labour, i synen på offentlig sektor eller skatter (att dessa valde att samarbeta med Tories var ett misstag, vilket de nu får betala dyrt för).
Nu sätts det bortre parentestecknet för blairismen. Labour rör sig in i sitt idépolitiska hjärta, det som handlar om social jämlikhet. I sitt vinnartal betonade Ed Miliband just detta: Den sociala jämlikheten är ett viktigt mål för hela samhället. Även de bättre ställda mår sämre i ett ojämlikt samhälle.
Hela den europeiska socialdemokratin befinner sig sedan många år i en djupnande kris. Senast var det svensk socialdemokrati som kraftfullt bevisade hur famlande rörelsen är.
Valet av Ed Miliband som Labours nye ledare är därför ingen intern brittisk angelägenhet. Det visar vägen för hela Europas krisande socialdemokrati.
GÖRAN GREIDER
