Statsminister Fredrik Reinfeldt löste problemet med hur antalet ministrar skulle fördelas mellan de fyra borgerliga partierna genom att devalvera ministrarna med tio procent. Det är i praktiken vad som skedde när regeringen utökades med två ministrar, båda Moderat-märkta, till 24.

Det blir därmed en av de i ministrar räknat största regeringarna i Sveriges historia. I ljuset av att borgerliga partier kritiserat Socialdemokraterna när deras regering hade uppåt 23 ministrar är borgarnas ministerexpansion anmärkningsvärd.
Moderaterna kopplar greppet om alliansminoritetsregeringen. De inte bara får två nya ministrar och ökar andelen av ministerposterna från 50 procent till 54, utan tar över flera centrala departement och frågor.
Framför allt det viktiga finansdepartementet tas över helt av Moderaterna när KD-ministern Mats Odell lämnar och de finansmarknadsfrågor han haft går över till Peter Norman. Norman har förr arbetat ihop med departementets chef, Anders Borg.
Stefan Attefall, som är ny KD-märkt civilminister för även bostadsfrågor, hamnar på socialdepartementet. Det blir det enda departement med KD-statsråd, tre stycken.
Infrastrukturen handhades förut av C-ministern Åsa Torstensson. Nu tar en moderat, Catharina Elmsäter-Svärd, över. Detta område har visserligen ett tråkigt namn, men inom det ryms mångmiljardbelopp årligen i form av främst byggen av vägar och järnvägar.
Frågor rörande integration av invandrare behålls av en FP-minister, men en annan än Nyamko Sabuni som haft området de gångna åren. Ny minister är Erik Ullenhag, en FP-politiker med vänsterliberal framtoning i det högerliggande Folkpartiet. I och med att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen och teoretiskt skulle kunna utöva påtryckning via sin vågmästarställning i denna och andra frågor är denna post mer utsatt än tidigare. Även om uppgörelser över blockgränsen mellan minoritetsregeringen och De rödgröna görs hamnar ändå ministern, Ullenhag, nog mer i rampljuset då han måste försvara politiken på detta område mot det som sverigedemokrater kommer att påstå i ämnet.
Ullenhag blir statsråd på arbetsmarknadsdepartementet. Det får ny chef när Hillevi Engström (M) blir ny arbetsmarknadsminister. Att hon skulle ta över departementet efter Sven Otto Littorin (M), som avgick i somras, var väntat. Hon var redan Moderaternas (Alliansens) talesperson i dessa frågor.
Sabuni blir biträdande utbildningsminister och har även hand om jämställdhetsfrågorna. Hon ersätter därmed partikamraten Tobias Krantz, vad gäller utbildningsområdet. Krantz slutar som minister.
Ulf Kristersson (M) blev ny socialförsäkringsminister efter partikamraten Cristina Husmark Pehrsson.
Redan efter valet 2006 fanns det fog för att tala om alliansregeringen som moderatregeringen. Nu är det än mer så eftersom Moderaterna får fler ministrar och ensamma leder fler departement varv några är tunga med finansdepartementet i spetsen.
Att inte Reinfeldt förmådde sätta ned foten och ha samma antal ministrar, 22, och fördela dem mellan partierna visar på en svaghet i hans statsministerskap. Han borde ha fråntagit de små partierna minst en ministerpost. Som det är nu är en del ministerportföljer tunna, exempelvis den nyinrättade som IT- och regionminister som innehas av Anna-Karin Hatt.
På senare år har det talats mycket om ledarskap. Begreppet kommer från näringslivet, men har spritt sig till politiken. En regering som är i minoritet vad gäller sitt mandatunderlag i riksdagen är i behov av bra ledarskap. I det behöver ingå lyhördhet och kompromissvilja. Det är tveksamt om Reinfeldt förmår leva upp till dessa egenskaper.
Han har hittills lett en majoritetsregering. Det han ska göra nu, lotsa regeringsförslag genom riksdagen, ställer krav på regeringschefen att ändra tyngdpunkten i kompromissriktning till de han vill samverka med.
Reinfeldts alliansminoritetsregering har inga likheter med tidigare S-regeringar. Ofta har S haft egen majoritet, före 1970 åtminstone i tvåkammarriksdagens första kammare, eller koalitionsregerat med främst Centerpartiet. De senaste tolv regeringsåren hade S det med Centerpartiet i 3,5 år till 1998. Sedan hade S det i åtta år med Vänster- och Miljöpartiet.
S har minoritetsregerat sex år på 70- talet och nio år 1982 till 1991. Då gjorde S-regeringen uppgörelser om ekonomiska politiken med andra partier, ofta borgerliga.
Att Vänsterpartiet/VPK aldrig skulle fälla en S-regering var en självklarhet på 70- och 80-talen. Att det är en självklarhet att Sverigedemokraterna aldrig fäller en borgerlig regering har vi inte hört talas om.
VPK fällde dock en S-regering i februari 1990. Men då röstade alla andra partier emot S-regeringens förslag om bland annat strejkstopp. Från moderater till "kommunister" (då hade VPK K:et i partinamnet).
Reinfeldts minoritetsministär har en tuff vinter framför sig. Sverigedemokraterna kommer att rösta på rödgröna förslag, likt moderater och VPK:are röstade lika i februari 1990, för att synas. Några gånger kan regeringen tolerera nederlag. Men om det sker för ofta finns en gräns för alliansminoritetsregeringen. Regeringen kan undvika att den nås om den gör eftergifter till den rödgröna oppositionen, exempelvis rörande reglerna för sjukförsäkringen och a-kassan. Men sådant intresse har regeringen inte visat.
Den har då tre alternativ. Det första är att göra en överenskommelse med ett oppositionsparti, närmast Miljöpartiet, eller ta in det i regeringen. Priset kan bli höjd bensinskatt respektive tre MP-ministrar.
Det andra är att avgå och låta talmannen sondera en ny regering.
Det tredje är att utlysa extra val. Det kan också ske om talmannen misslyckas att få fram ny regering.

ROBERT SUNDBERG