"Vad bor i björnen? Där bor hela vårt mänskliga släktes djupa vördnad inför detta magiska djur"
När jag var liten, riktigt liten, trodde jag att det bodde kor inuti höhässjorna. Jag var säker på det, fast jag hörde att de vuxna skrattade när jag sa det. Men så dumt tänkt var det egentligen inte - korna åt ju av höet och blev just kor.
Vad är det som bor i de där vita storbalarna som ligger på klövervallarna? En oktoberdag blir jag stående på gårdsplanen, stirrande ut över gräsåkern. En traktor kör sakta genom gräset. Först suger en maskin på en vagn upp gräset, sedan faller en stor bal ut och rullas över på nästa vagn, där maskinen börjar linda vitt bandage runt den. Till slut värper traktorn ett stort vitt ägg på åkern. Det är ett märkligt skådespel. Hade en bonde på 1800-talet sett det, skulle han ha trott att djävulen själv hade blivit bonde.
Vad är det som bor i en vit och doftlös storbal? Inte så mycket en ko, snarare hela vår industriella civilisation.
Ingenting är så kallt som vattnet i en regntunna i oktober. Min fru tvättar ur krukor, där pelargoner, tagetes och en massa frösatta plantor vuxit och säger att vattnet känns så kallt. Så är det. Jag går runt och tömmer regntunnorna. Vattnet gnistrar till i höstsolen. Gamla ruttna löv spolas ut. Och vattnet sköljer över min ena fot som jag inte hinner undan med.
Vad är det som bor i vattnet? Svar: det är hösten.
Vi stannar till vid vägkanten för att titta på Skördaren: den stora skogsmaskinen som nyper av en hög björk och sedan kvistar av den i en handvändning. Det är ett märkligt, men också skrämmande skådespel. Vi har följt med grannen Anders för att han ska visa oss några kantarellställen, men fastnar en stund vid hygget. När omarronderingen kommit igång i Dala-Floda - efter några seklers motstånd! - så mejas skogen nu ner. Och det går fort. Ett kalhygge föds på någon dag.
Vad bor i skogen? Numera tror jag att det är en maskin som bor där.
Gott om höstkantareller. Men när vi går längs en körväg, full av vattenpölar, upptäcker Anders först spår av älg - och sedan ett stort björnspår. Det var inte där dagen innan. Det är stort.
Var det därför hunden verkade så avig när vi gick åt det här hållet? Hon luktar intensivt i grästuvorna. En annan granne berättade tidigare på dan, när vi möttes på byvägen, att han en tidig morgon mött en björnunge på riksvägen. Att se björnspår, och än mer att se en björn, får bara de lyckligt lottade människorna göra.
Och vad bor i björnen? Där bor hela vårt mänskliga släktes djupa vördnad inför detta magiska djur.
GÖRAN GREIDER
