Patrik Sjöberg hoppade 2 meter och 42 centimeter - det näst högsta höjdhoppet i historien.
Han är en av Sveriges största idrottsmän genom tiderna och mer än så - han är den där häftiga typen som under sin karriärs glansdagar inte verkade vara en fanatisk och ensidig idrottskille. Han rökte (fast numera har han väl fimpat). Han hade långt hår. Han kunde bli förbannad. Det var - och är - någon sorts rock ´n roll känsla över honom.
Och nu kommer han med en bok om sitt liv som får alla oss andra att hoppa högt. Av förskräckelse. För här berättar han att hans tränare, den med tiden smått legendariske Viljo Nousiainen, under åratal förgrep sig sexuellt på honom. Det började när han var i elvaårsåldern och höll på tills den dag en femtonårig Sjöberg sa ifrån och hotade att anmäla honom. Allting tyder på att denna chockerande historia är sann. Flera andra toppidrottare har redan framträtt och berättat samma sak. Vi behöver inte tvivla på Sjöberg.
Vi kan heller inte kritisera honom för att han ger sig på en död person - Viljo Nousiainen dog för ett antal år sedan - ty att välja att berätta detta kan inte vara någon lätt sak. Sjöberg är dessutom noga med att konstatera att Nousiainen var en skicklig tränare och att utan honom hade han kanske aldrig tagit sig till världstoppen.
Patrik Sjöberg gör helt enkelt rätt, moraliskt rätt, som berättar detta. Och det är modigt, eftersom det handlar om övervinnande av de skamkänslor som i denna orättvisa och gåtfulla värld paradoxalt nog alltid hårdast drabbar dem som utsatts för övergreppen (förövarna går däremot fria från skamkänslor). Hans historia kan framförallt bidra till att vaksamheten inom idrottsvärlden blir större.
Sjöberg kom från litet trasiga förhållanden, hade ingen närvarande pappa, och Viljo kom in i hans uppväxtår just som ett slags fadersfigur som han kunde ty sig till. Viljo tog hand om Patrik. Han flyttade ihop med Sjöbergs mor och blev både hans styvpappa och hans tränare.
Det är något mardrömslikt över historien: Utnyttjandet och övergreppen på ett barn i en utsatt situation. Men det är så övergrepp vanligtvis går till: när ett barn är ensamt, försvarslöst eller djupt osäkert på sig självt.
Idrotts-Sverige är i chock. Det är bra. Idrotten har alltid haft ett Janusansikte: Den ska fostra oss fysiskt, men göder samtidigt ett slags övermänniskoideal. Stjärnorna ska vara förebilder, men är lika ofta kommersiella fixpunkter. Idrotten ska skapa gemenskap men driver lika ofta fram utgallring. Själv kan jag heller aldrig låta bli att tänka på alla de där ensamma friidrottarna jag såg på idrottsplatsen i Vingåker: det är något extra ödsligt över solosporterna.
Idrottsrörelsen är full av ideellt hårt arbetande människor, men blir av det skälet också ofta mer svårkritiserbar än normalt avlönade sektorer i samhället. Sedan länge har det gått en vurm genom samhällsdebatten för den så kallade ideella sektorn, som på oklara grunder ansetts liksom varmare och mänskligare än den iskalla offentliga sektorn. Det är naturligtvis en felsyn - idealismen i den ideella sektorn kan ha en förblindande effekt. Man låter bli att ställa vettiga krav på dem som sysslar med det.
Detta inte sagt för att såga hela idrottsrörelsen. Inte alls. Den står för massor av goda saker. Men det finns onekligen lärdomar att dra av den historia som Patrik Sjöberg berättar. Patrik Sjöberg hoppade högre än någon svensk. När han vågade träda fram med denna berättelse om övergrepp har han vunnit sin största seger hittills i sitt liv.
GÖRAN GREIDER
