Nu är det maskrosornas tid. Man ser dem överallt, i trädgårdar och på parkeringsplatser, och som alltid bör de hälsas välkomna med stor glädje. De är inte bara vackra att se på utan också goda att äta, såsom det heter om fruktträden i Edens lustgård.
En gång i tiden lär holländska nybyggare ha tagit med sig växten till Nordamerika just för att den är utmärkt att ha till sallad. Men framförallt är maskrosen viktig för nationens alla pollinerare, humlor, bin och getingar, som är en utsatt grupp i naturen, eller snarare i det tillväxtfanatiska samhället.
Blomman är förstås också symbol för Miljöpartiet, som i dagarna håller kongress i Karlstad. Partiet ska välja nya språkrör och mejsla ut en del av sin politik. Och det är spännande med Miljöpartiet. Det finns ännu kvar ett slags nybyggarfilosofi i partiets själva struktur.
Bara det faktum att partiet inför kongressen inte avgjort vem som utses till det ena av två språkrör framstår som smått oerhört jämfört med de övriga riksdagspartierna.
Det blåser liksom alltid friskt genom detta gröna parti. Ingen slump heller att det är i Miljöpartiet som många av de intressantaste politiska begåvningarna kommit fram de senaste åren. Maria Wetterstrand är en, Gustav Fridolin en annan. Jag skulle tro att andra partier med avund ser på en rörelse som kan skaka fram så många talanger.
Är jag alltså plötsligt miljöpartist? Nej, så är det verkligen inte. Det där friska som blåser genom den gröna rörelsen är också en vind bara över ytan och inte alltid något som strömmar under jorden. Ofta hör man miljöpartister kritisera den gamla höger-vänsterskalan och de partier som anses sitta fast i det gamla samhällets motsättningar.
Men en ideologi som avfärdar höger-vänsterkonflikten som passé är utan tvekan ytlig (igår torgförde språkrörskandidaten Mikaela Valtersson mp:s vanliga fraser om höger och vänster i en DN-debattartikel).
Vare sig det gäller skatter, arbetsliv eller social trygghet står det alltid en tung strid mellan höger och vänster.
En rörelse som betecknar sig som radikal och inte inser det, gör sig helt enkelt blind för en av de dominerande motsättningarna i varje samhälle: Den som löper mellan arbete och kapital, mellan jämlikhet och ojämlikhet.
Det är inte den enda konflikten i ett samhälle, men den är avgörande - även för hur man vill lösa de stora, ödesdigra utmaningarna kring klimat och miljö.
Men faktum är att de ledande miljöpartisterna klichéartade syn på höger-vänster knappast har stöd hos de breda väljarskikt som röstar på miljöpartiet; i undersökningar visar det sig att över 70% av miljöpartiets sympatisörer uppfattar sig som ”vänster”. Kanske är det så att miljöpartiets framgångar på senare år lika mycket förklaras av att svensk och europeisk socialdemokrati under lång tid rört sig högerut på den politiska skalan och därmed alltmer tappat visionär karisma.
Jag misstänker rentav att det kan vara så att många vänstermänniskor väljer miljöpartiet just därför att det uppfattas som mer radikalt inte bara i miljöfrågor utan även i jämlikhetsfrågor.
Vilket detta maskrosparti alltså inte är, varken i den gröna eller röda dimensionen.
I själva verket är det nog så att den mest långtgående och mest systemkritiska miljö- och klimatpolitiken, den är det idag sannolikt Vänsterpartiet som håller sig med. Både vad gäller de miljöpolitiska sakfrågorna i sig och den allmänna jämlikhetspolitik som är en förutsättning för att bryta de konsumistiska kedjereaktioner som går genom våra samhällen.
Från miljöpartiet har en del oroande signaler kommit. Plötsligt anammar partiet RUT-avdraget och lika plötsligt är i vart fall Gustav Fridolin inne på att exempelvis statliga Vattenfall ska kunna säljas ut. Valtersson raljerar över skattefrågor som präglade av ”ändlösa diskussioner” - alltså oviktiga? Konkurrenten Åsa Romson fyller i med att säga att ”skattefrågan är inte ideologisk för oss.” Vad är det?
Är inte frågan om hur samhällets rikedomar fördelas viktig eller ideologisk?
Fortsätter ledande miljöpartister på det sättet kommer de att utmana den där vänsteridentiteten som en stor majoritet av de egna väljarna har.
De avgående språkrören var i fredags förstås stolta över att ha medverkat till att Miljöpartiet blivit en kraft att räkna med i politiken - något av ett pragmatiskt mittenparti.
Signalerna från såväl Fridolin som der två föreslagna kvinnliga språkrören är likartade: de vill forma ett slags mittenparti, som ska kunna tillfredsställa både liberaler och socialdemokrater.
Just där siktas ett växande dilemma för maskrosornas parti. Det har dragit till sig en massa väljare som söker en väg ut ur det här samhället, men vad partiet mer och mer erbjuder är en plats i det.
GÖRAN GREIDER
