På morgonen tror jag att det snöat. Åkrarna lyser vita. Men det är bonden som täckt sina morotsodlingar med plastskynken, för att skydda grödorna mot någon ohyra som fördärvar dem.
Nu är han ute och kliver i sandjorden, lägger plasten som lätt blåser iväg till rätta. Vi pratar en stund. Går ut på ängen intill vår gård. Vi brukar slå den varje år. I år är det ängsklocka och en massa smällglim som möter blicken. Smällglimmen får Tryggve, bonden, att minnas sina fjärilssamlande pojkår. Just hit, till den här plätten, begav han sig alltid för att hitta en viss sorts fjärilar - hette de luktgräsfjärilar? De tycker om smällglimmen.
Han blir riktigt nostalgisk när han ser att den ännu trivs här. Sedan återvänder han till sina vita plastskynken, rättar till snödrivorna.
Men snö på midsommar? Jag väljer att betrakta de vita sommaråkrarna som en påminnelse om den för tillfället allra mest förträngda frågan: Klimatfrågan. Förra året slogs alla tiders rekord i koldioxidutsläpp i den jordiska biosfären. Det rapporterades för någon månad sedan, men siffrorna väckte knappt några reaktioner alls. I tidningen Arena läser jag en artikel om de pågående klimatförhandlingarna. Artikelförfattaren ville få den införd i de stora drakarna, men den refuserades med argumentet: Klimatfrågan är död. Medialt och politiskt är den förstås det, trots att det är den verkliga ödesfrågan.
Jag tror att vi, sedan länge, lever i de uppskjutna problemens era. Alla de centrala frågor som rör vår industriella civilisation och dess påverkan på planeten förtränger vi helst. Knappt ens Gustav Fridolin pratade särskilt mycket om den i den senaste partiledardebatten. Och jag har en känsla av att inte heller Håkan Juholt är intresserad av att ta upp klimat- och miljöperspektiv.
Men det är inte bara klimatfrågan som knuffats över relingen och försvunnit ner i djupen; även den stora frågan om det ekonomiska system vi lever i förträngs. Den senaste tidens rapportering från och kommentarer kring Greklandskrisen tyder på att ett slags tabu styr hela debatten. Jag vet inte hur många gånger krisen skyllts på slöa greker och korrupta grekiska politiker. Visst, det är helt sant att den grekiska regeringarna misskött ekonomin och inte gjort något åt ett samhälle där korruptionen är utbredd och oviljan att betala skatt är monumental.
Greklandskrisen har emellertid djupare rötter, i den finanskris som drabbade världsekonomin 2008 och i eurosystemet. För så är det: Dagens kapitalism är skakigare än vad den var för trettio år sedan. Motorn i efterkrigstidens kapitalism var produktion och konsumtion - men den motorn har delvis stannat av. Istället är kapitalismen idag - åtminstone i den västliga sfären - långt mer finansiellt driven. Och det gör den skakig. Sedan mitten av sjuttiotalet har långt över hundra mer eller mindre allvarliga finans- bank eller valutakriser inträffat. Avregleringar, privatiseringar och samhälleliga rikedomar som mer går till vinster än till reallöneökningar har gjort världsekonomin alltmer instabil.
När denna instabila kapitalism dessutom kombineras med euro-systemet är det som upplagt för riktigt svåra kriser. Förmodligen är vår tid ovanligt dåligt lämpad för en gemensam europeisk valuta. Och bakom Grekland tornar problemen upp sig i länder som Spanien och Portugal, kanske också Italien och Frankrike.
Ändå tolkas Greklandskrisen i huvudsak som ett moraliskt haveri för den politiska klassen i landet. Problem förträngs.
Midsommar och snart ledighet och semester. En rad ur Bruno K Öijers senaste diktsamling faller genom medvetandet, även om jag bara minns den ungefärligt: Vi får några veckor om året för att snygga upp fasaden på den barack vi stängs inne i under resten av året. De flesta blir en smula hysteriska inför semestern. Förväntningarna är höga. Ingenting får misslyckas. Ett regn kan utlösa raseri.
Hur har det gått till? Hur har vi kunnat snäva av våra drömmar så mycket att vi nöjer oss med några veckors semester? Varför kräver vi inte både kortare arbetsdag och ett rikare arbetsliv? Vad ska vi egentligen ha denna alltmer effektiva produktionsapparat till när den ändå inte ger oss större frihet - och pockar på att vi ska arbeta mer? Övertidsarbetet i Sverige motsvarar idag över 100 000 arbetstillfällen.
Också dom frågorna har vi förträngt.
Men sommaren är här. Jag räknar kart på mina äppelträd och väntar på att rosor och pioner, dahlior och schersminbuskar ska slå ut. Några forskare hävdade nyligen att ett av människans mest arttypiska kännetecken är hennes optimism: Vi tror att det mesta snart blir bättre. Eller som Marx en gång uttryckte det: Människan löser bara de uppgifter hon ställer sig.
Regnet öser ner när jag skriver det här dagen före midsommarafton. Och på åkrarna ligger det alltså snö. Min hund, Stina, blir så uttråkad att hon går upp på övervåningen och lägger sig i sängen. Men jag klagar inte. Regnet viker, snön smälter och det viktiga med midsommar är trots allt inte vädret, utan den sociala händelse det är.
Göran Greider
