Knappast någon kan nog längre ifrågasätta att svensk politik i Håkan Juholts gestalt fått en eminent talare och medryckande retoriker. Folk vaknar faktiskt till när de hör honom tala och han har ett språk som vanligtvis är mer levande än övriga partiledares. För socialdemokratin är det ingen småsak.
De flesta borgerliga partier bär en ideologi som i huvudsak vill tala till varje väljare i hennes egenskap av privatperson och det är därför Fredrik Reinfeldt verkligen har en ton i sina tal och framträdanden som är genuint borgerlig - det lågmälda, det teknokratiska, det antipolitiska.
Socialdemokratin - och vänstern överlag - behöver alltid något annat och något mer. Sådana rörelser måste också tala till sociala gemenskaper, kollektiv och grupper för att kunna berätta att man vill någonting annat än det bestående. Länge var problemet för socialdemokratin - det gällde under Persson och det gällde under Sahlin - att man var så pass nöjd med det bestående att man började tala till väljarna ungefär på samma sätt som borgerligheten. Det ledde till två valnederlag och egentligen mycket mer än så - en desillusionerad rörelse och ett politiskt uppdrag som liksom tonade bort i en kompasslös pragmatism.
Genomgående i Håkan Juholts tal i går i Almedalen var mantrat ”Vi har högre ambitioner”. Han talade om att sätta löntagarnas bästa i centrum för politiken - vilket är liktydigt med att hela samhällsklimatet gynnas. Han talade om hur arbetslivet ska förbättras, en fråga som praktiskt taget mörklagts under åratal (och där hade den goda smaken att citera poeten Jenny Wrangborg). Där vidrörde han en utopisk potential: Arbetslivets befrielse. Sätter man arbetslivet i centrum och gör den frågan central i den politiska debatten - ja, då flyttar man fokus från enbart de privatiserande plånboksfrågor som verkligen förborgerligar människor i detta land.
Någon har sagt att många känner sig som arbetare och löntagare medan de är på jobbet - och sedan förvandlas till borgare när de är lediga eller när de konsumerar.
Hur konkret var Juholt då igår? Det han la fram var ett slags investeringsprogram för en rad områden - utbildning, infrastruktur och så vidare. Och det är verkligen ett konkret besked: Det innebär ett nej till jobbskatteavdrag och skattesänkarpolitik. För glöm inte att de som vill sänka skatter aldrig är särskilt konkreta: De säger en siffra, som anger hur mycket skatten minskar, men de har inga som helst besked att ge om vilka reella effekter detta får i samhället.
Juholt har en mycket stark poäng när han påpekar att det är de som vill sänka skatter som är oansvariga - inte de som motsätter sig en skattesänkarpolitik som i längden äventyrar stabiliteten. Och när Juholt talade om detta lyfte hans till en kritisk blick på den globala kapitalismen och de kriser som alstras just på grund av den borgerliga antipolitik som så länge varit norm.
Juholt arbetar enträget på att revitalisera ett slags klassisk socialdemokratisk ideologi. Det gör han rätt i, för den ideologin är på väg att bli direkt radikal i ett samhälle som inte längre är socialdemokratiskt.
Samtidigt räcker det inte. Sedan Juholt tillträdde för några månader sedan har det blivit allt tydligare att han saknar passion i de gröna frågorna. Jag vet inte om det är arvet från Oskarshamns reaktorer som förklarar det, men det ursäktar honom inte. I själva verket är det kombinationen av social jämlikhetsideologi och de gröna perspektiven som öppnar en modern väg till framtiden. Att Juholt än så länge inte tagit chansen att utveckla den tanken är ett mycket oroande tecken.
GÖRAN GREIDER
