Det har på senaste tiden skojats friskt om de nya moderaternas försök att lägga beslag på allt gott i historien. Det har twittrats en hel del om att moderaterna var först på månen och att det var en moderat partisekreterare som befriade Nelson Mandela.
Partisekreteraren Arkelsten hävdade alltså att högern kämpat hårt för att genomdriva allmän och lika rösträtt. I det nya idéprogrammet lät det dessutom som om moderaterna varit drivande i kampen mot exempelvis apartheidsystemet i Sydafrika.
Inför dessa försök till omskrivning av historien stegrade sig folk, fä och såväl vänsterskribenter som liberaler. Det är ett hoppingivande tecken, även om man också får en känsla av att upprördheten hos somliga kommentatorer lika mycket bottnar i ett behov av att göra bot och bättring för det vansinniga drevet mot Håkan Juholt.
Moderaterna är i första hand en PR-maskin, som förstått den mediala logiken och ridit högt på de antipolitiska vindarna. I frånvaron av en stark socialdemokrati har fältet lämnats fritt. Partiet har på ett mirakulöst sätt undgått djupgående kritik och granskning.
Men kanske går det en gräns vid just historieförfalskning. Och om det från partiets och Arkelstens sida inte är fråga om medveten förfalskning, vilket man har svårt att tro - vad är det då fråga om? Svar: Ytlighet, självbedrägeri och en vana vid att kunna säga vad som helst och ändå komma undan.
Jag vet inte vilket som är värst.
GÖRAN GREIDER
