Det har varit två mardrömsveckor för EU och euron. Efter månader av dåliga nyheter om Grekland och Italien, om banker på obestånd, om konjunktur som försvagas och om att tidigare krispaket kapsejsat skulle allt nu få en helhetslösning.
Nu skulle krisen en gång för alla bort från bordet, lilla Grekland skulle lösas ut, Italien skulle tvingas skärpa sig och bankerna skulle stärkas ut ur riskzonen. Därmed skulle man sätta punkt för krisen och Sarkozy och Merkel skulle kunna koncentrera sig på att vända hemmaopinionen och vinna sina val.
Vid ett välregisserat möte med Obama och andra toppar inför tusen fotografer i Cannes skulle de två krönas som hjältar som räddat Europa inför sina väljare.
Så blev det nu inte. Istället är krisen djupare än någonsin. Efter att ha halverat sitt budgetunderskott på två år tycks Greklands folk ha fått nog och saboterar nya åtstramningar. Istället för tacksamhet visar de upprördhet inför en politik som inte ser ut att fungera.
Räddningspaketet för bankerna havererade och Italien står och stampar med den totalt förbrukade skandalomsusade Berlusconi (som avgick till slut).
Kina, Brasilien, Ryssland och andra som skulle rycka till Europas bankers och eurons undsättning smög sig undan utan några åtaganden alls. Merkozys (som duon Merkel och Sarkozy brukar kallas) besvikelse och raseri är därför förståelig. Båda tycks nu få sparken av sina missnöjda väljare.
Hur kunde det bli så här? Euron skulle ju göra Europa starkt och respekterat och äntligen sätta fart på tillväxt och jobb. Istället har det blivit tvärtom på alla fronter.Svagare tillväxt, högre arbetslöshet och att med mössan i hand behöva vädja till fattigare utvecklingsländer och diktaturer om räddning var inte vad medborgarna blev lovade.
Dessutom har konflikter och motsättningar ökat. Är det lata greker eller slarviga italienare som felat? Eller giriga bankdirektörer? Eller odugliga finansministrar?
Valutaunionen sjösattes utan att man lyckats enas om de mekanismer för samordning av medlemmarna som alla visste behövdes. Det går inte att ha en ränta och en valuta och 17 olika budgetar som går i helt olika riktning.
Jag tror alla som beslutade om EMU var medvetna om det. Ändå startade man, blundade, teg och hoppades på det bästa. Det tog bara ett decennium för projektet att gå i väggen, och nu kommer som ett brev på posten den överstatliga beslutsnivån i budgetfrågor, antingen i Bryssel eller i Berlin.
Där har vi de mest skyldiga. Inte greker, bankirer eller finansministrar, utan alla de politiker och brysselbyråkrater som visste men ändå körde på. De som teg och tystade dem som varnade. Det är de som har det tyngsta ansvaret inför historien. Och inför Sydeuropas miljoner arbetslösa.
Leif Pagrotsky
socialdemokratisk
riksdagsman
Göteborg
