Precis när jag sätta mig ner för att skriva den femtielfte ledaren om Håkan Juholt – inte om hans politik, utan om hans person och hans besök i Avesta igår – ringer telefonen.
Det är en medlem i socialdemokratiska partiet som hör av sig. Han har just blivit uppringd angående sin medlemsavgift.
Han får höra att han kan få rabatt på sitt medlemskap i Stockholm om han betalar nu. Men så visar det sig att det inte är någon från det egna partiet som ringer, utan en person anställd på ett call-företag. Mannen som ringer mig skrattar när han berättar att det visade sig svårt att diskutera partiets politik med denna firma som anlitats av Stockholms län.
Kanske är det dags att lägga ut hela det socialdemokratiska partiet på entreprenad? Är inte det slutstationen för hela den högervridning som skett av detta parti de senaste tjugo åren?
När Håkan Juholt valdes till s-ordförande kände många ett hopp tändas. Även jag. Nu, åtta-nio månader senare, står han där i det närmaste pulveriserad av kritik och mediedrev. Vad beror det på? Beror det på hans person? Nej, jag tror faktiskt inte det. Ytterst har hela denna genuint hopplösa situation på helt andra, mer djupgående orsaker.
Jag har skrivit om det många gånger på denna sida men upprepar det gärna:
1) Partiet är inte längre den breda sociala rörelse det en gång var och det gör en s-ordförande extremt utsatt för mediedrev.
2) Partiet har inte på en generations tid förmått formulera en omvälvande idé om vart det vill föra detta samhälle.
3) Alltför många kritiska röster, särskilt på den vänstra halvan, har sållats ut och idépolitiskt har det därför utarmats och rätt mycket hamnat i händerna på dem som står på den högra halvan.
Och saken är den att samma mönster är synligt över hela västvärlden. I Storbritannien valdes Ed Miliband av medlemmar som hoppades på en ideologisk vitalisering, ja, ett litet steg åt vänster. Men tiden har gått.
Miliband har backat på de flesta punkter. Han har därmed blivit hängande mittemellan allting och väcker varken ilska hos borgerligheten eller entusiasm hos de egna.
I Tyskland syns något liknande, där SPD-ordföranden Sigmar Gabriel inledde med en serie omruskande ställningstaganden och linjetal där han stakade ut en strategi som smakade litet mer vänster än tidigare. Men av det återstår nu föga.
USA ska vi inte ens tala om. Den progressiva rösten där, Barack Obama, har praktiskt taget kidnappats av den amerikanska extremhögern – och samtidigt gjort sina egna kärnväljare besvikna och desillusionerade.
Där är de alltså, trädda på en och samma tråd: Juholt, Miliband, Gabriel, Obama. Det genomgående problemet är också att ingen av dem på allvar vågat utmana de tongivande delar av sina egna rörelser som mer eller mindre accepterat en allt mer borgerlig syn på samhälle och politik.
Håkan Juholt väckte liv i något – men tordes inte löpa hela linan ut. Och de som står i mitten och på den vänstra sidan i hans eget parti har heller inte vågat ställa sig upp och en gång för alla slå fast att svensk politik nu behöver en annan inriktning, där frågorna kring den sociala jämlikheten och inte minst offentlig sektor ställs i fokus.
Fortfarande är det exempelvis svårt att säga vad som är den fundamentala skillnaden mellan socialdemokrater och moderater i frågan om vinster i vården eller till och med en symbolfråga som RUT-avdraget.
Varför är mitten och den vänstra sidan i detta parti så förbannat tyst? Varför lämnar ni fältet fritt för dem som vill driva partiet in i mitten? Varför tar ni inte tydligare ställning?
Visst är det så att det mediala drevet mot Juholt har en enorm betydelse. Men det är något mer här. Problemet är att det socialdemokratiska partiet tycks helt oförmöget att välja väg och jag tror att det är därför som det interna krypskyttet mot s-ordföranden inte tycks upphöra: en Tomas Östros, en Anders Johansson och till och med en Mona Sahlin eller rentav en Sven-Erik Österberg fortsätter uppenbarligen att hoppas på att socialdemokratin ska ta det avgörande steget mot mitten och kasta av sig det sista av den radikala tradition som rörelsen föddes ur.
Det är ett bedrövligt skådespel.
GÖRAN GREIDER
