FN:s klimatmöte i sydafrikanska Durban inleds men få bedömare är särskilt hoppfulla inför utfallet. Som jag nämnde i fredagens ledare har röster rentav höjts för att de mest utsatta länderna bör ockupera mötet för att visa på allvaret i frågan.
Klimatfrågorna äntrade scenen med dunder och brak ungefär hösten 2006. I den svenska valrörelsen sommaren 2006 var det nästan tyst om dessa saker, vilket bidrog till att Reinfeldt kunde vinna (han hade noll intresse för frågorna). Men samma höst och under mer än ett års tid därefter placerade sig klimatförändringarna i politikens mitt. Det var först hösten 2008, när finanskrisen fick världen att stanna och kippa efter andan, som dessa ödesmättade klimatförändringar petades ned från agendan. Och sedan dess har det åter varit närapå tyst. Både i världspolitiken och i svensk politik.
Under valrörelsen 2010 hördes knappt ett ord om frågan, utom i omvänd form: Raseriet mot höjningarna av bensinskatten. Den svenske miljöministern Andreas Carlgren var heller inte någon stark röst på klimatområdet, liksom heller inte på miljöområdet.
Lena Ek då? Den nyutnämnde miljöministern som i Durban ska vara Sveriges främsta röst? Tja. I lördags hade Svenska Dagbladet en intressant huvudnyhet: ”Minister kopplad till energilobby i EU”. Under sin tid som EU-parlamentariker var Lena Ek vice ordförande i en mäktig lobbyorganisation som slåss för europeiska kol-, olje- och kärnkraftsföretag. Även efter att hon utsetts till ny miljöminister kvarstod hon som vice ordförande för denna organisation.
Det säger något om hur enastående försvagad klimatfrågan är i svensk politik just nu.
Frågan är om Sverige borde hålla sig med en särskild klimatminister? Det har föreslagits – bland annat av vänsterpartiet – att regeringen borde ha plats för både en miljöminister och en klimatminister. Jag tror det är en bra idé. Någon motsättning mellan miljö- och klimatfrågor finns inte, de hänger samman.
En sådan minister borde även socialdemokraterna slåss för. Överhuvudtaget finns det på klimat- och miljöområdet mycket att ta itu med för den socialdemokratiska ledningen med den pressade Håkan Juholt i spetsen. Jag har tidigare kritiserat Juholt för att hans intresse för klimat- och miljöfrågor förefaller vara nära noll. Än så länge har han inte i något tal på allvar berört frågorna och det är naturligtvis illavarslande. Men om han eventuellt satsar på ett brett återtåg genom mediedrevens ödelagda landskap tillbaka in i den svenska politikens hjärtland – ja, då måste klimatfrågorna utgöra en central del i den framryckningen. Visst är det så att socialdemokratin historiskt aldrig varit disponerad att på allvar ta till sig klimat- och miljöfrågor; rörelsen är ett barn av industrialismen. Men i modern tid har rörelsen emellanåt trots allt lyckats göra avtryck på dessa områden, med Göran Perssons (visserligen havererade) vision om det gröna folkhemmet som främsta exempel.
Dessutom är det så, att den centrala idén om social jämlikhet är och förblir den bästa murbräckan mot ett överkonsumerande samhälle. Borgerlig skattesänkarfilosofi är i sig ett klimathot.
Det röda och det gröna är som gjort för att vävas samman – och om Håkan Juholt är intresserad av att vinna tillbaka människor har han alla möjligheter att ta fram vävstolen på detta område.
GÖRAN GREIDER
