Det har gått fem år och tre månader sedan den borgerliga valseger som resulterade i en fyrpartiregering under Fredrik Reinfeldt. Den omvaldes i fjol, men förlorade sin majoritet i riksdagen.

Kristdemokraterna, KD, är sedan valet 2006 regeringsparti. Men KD är också det minsta borgerliga partiet. Vad gäller det sistnämnda är partiet tillbaka i läget från valet 1994 och tidigare.

I valet 2002 var KD det tredje största borgerliga partiet. Och i valet 1998 var KD näst största borgerliga parti. Vid båda valen var dock partiet i opposition.
I tre årtionden, 1973 till 2004, hade KD samma partiledare, Alf Svensson. Under hans tid erhölls partiets sämsta valresultat, drygt en procent, och bästa, nästan 12 procent.
Från att ha haft en smal politisk profil har KD breddats. Ska man spetsa till det stod KD sina första årtionden efter bildandet 1964 för en politik som låg nära en särskild kristen linje. Den innehöll motstånd mot aborter och äktenskap för homosexuella, för kristendomsundervisning i skolan och mot en bredare religionsundervisning.
KD ville sina första två årtionden inte inordna sig i något av blocken. Partiet hade dock en tydlig miljöprofil och var i folkomröstningen 1980 emot kärnkraft.

Efter att ha misslyckats med att ta sig in i riksdagen 1982 närmade sig partiet Centerpartiet, med vilket det hade en valsamverkan i valet 1985. KD ville komma bort från motståndet från borgerlig opinionsbildning om att en röst på partiet var bortkastad eftersom partiet hade små möjligheter att få mer än fyra procent, riksdagens spärr.
Om inte KD funnits skulle de flesta av dess väljare rösta på något borgerligt parti. KD försvårade därmed en borgerlig valseger, eftersom partiet drog väljare från borgerliga blocket.
Valsamverkan 1985 gick inte bra, främst eftersom Centerpartiet tappade mycket. KD gick lite bättre än 1982, men fick bara in en riksdagsledamot: partiledaren Alf Svensson.

Valsamverkan upplöstes till valet 1988, då KD kandiderade på egen hand och fick nästan tre procent. Till valet 1991 anpassade partiet och dess ledare sig till att bli mer allmänborgerligt.
KD var vid den tiden berett att stödja och ingå i en borgerlig regering vars politik skulle bygga på Moderaternas och Folkpartiets program inför valet. KD mer än fördubblades 1991 till över sju procent. Men i valet 1994 var det nära att partiet åkte ur riksdagen.
Redan under Alf Svensson, inför valet 1991 och i Carl Bildts regering, hade KD slätat ut, breddat, sin profil och blivit mer allmänborgerligt. Visserligen följde sedan några borgerliga valförluster, 1998 och 2002. Men för KD gick det bra i de valen.

Inför valet 2006 ställde KD upp på det gemensamma programmet för alliansen med övriga tre borgerliga partier. Göran Hägglund hade nyligen blivit partiledare. Men den anpassning som lade grunden för medverkan i alliansen hade lagts under Alf Svenssons partiledarskap.
I valet 2006 fick KD 6,6 procent och tre ministerposter. De gick till partiledaren Hägglund, för socialdepartementet, och Maria Larsson som äldrevårdsminister. Även Mats Odell blev minister, på finansdepartementet med ansvar för bland annat utförsäljning av statliga företag.
2010 fick KD 5,6 procent och blev regeringens och riksdagens minsta parti. Odell fick avgå som minister. Ny KD-minister blev Stefan Attefall, civil- och bostadsminister.

I går meddelades att valberedningen i KD föreslår omval av Göran Hägglund som partiledare på partiets ting i januari. Beredningen föreslår även att Mats Odell får sluta som partiets andre vice ordförande. Kommunalrådet i Göteborg, David Lega, föreslås bli andre vice ordförande.
Odell avser dock att kandidera som partiledare och hoppas vinna en sluten omröstning. Detta trots att han har stöd av bara en femtedel av distrikten och cirka en tredjedel av partiets grundorganisation.

Hägglund har egentligen fortsatt den linje Alf Svensson slog in på åren runt 1990, att vara ett mer allmänborgerligt parti. Men när den välkände Svensson slutade som ledare och Moderaterna lade om sin profil ungefär samtidigt minskade utrymmet för KD.
Nya Moderaternas framtoning som allmänborgerligt, till skillnad från sin tidigare högerposition, gör att KD inte får så lätt genomslag för sin bredare profil. Det gäller särskilt sedan partiet hamnade i regeringen och inte fått igenom så mycket av sin politik. Mycket av det KD fått igenom, som minskad fastighetsskatt, har inte uppfattats som specifikt kristdemokratiskt.

Moderaterna, med alla dess ministrar, når ut med nästan all sin politik. KD når inte ut med nästan något utanför socialdepartementets område.
Nu är KD i mätningarna nere under fyra procent i väljarstöd. Att partiledaren i ett regeringsparti utmanas av en kandidat som bedömer sig ha chans att få en majoritet är sensationellt.
Om Mats Odell blir partiledare får rimligen Hägglund lämna sin post som socialminister eftersom Odell då ska besätta den. Där är vi inte än, men det kan bli verklighet om ett halvdussin veckor om partiledarvalet går Odells väg.
Vinner Odell innebär det en återgång till ett politiskt och väljarmässigt smalare KD, som var fallet innan Alf Svensson breddade partiet för 20 år sedan.

Vinner Hägglund riskerar Odells anhängare att resignera. De fortsätter troligen i partiet, men med minskad entusiasm. Men partiet kan med lite tur i genomslag med sin breda framtoning få över fyra procent.
Att bilda nytt parti är inte aktuellt för de som håller på Odell, för ett sådant skulle bli för litet. Och det skulle sänka Hägglunds KD, och kanske även Reinfeldts regering, i valet.
Dessutom står KD inför en rad andra problem, som hur det ska förhålla sig till de krav EU nu ställer med ökade uppoffringar för euron.

Med Odell som ledare blir KD ett parti som håller sig på sin kant vad gäller skarp profilering och samarbete med andra partier, eller kräver ett högt pris för samarbete.
Med Hägglund blir KD ett parti som fortsatt samverkar med andra, särskilt med de andra i alliansen. Men till priset av suddig partiprofil.Robert Sundberg
”Vinner Odell innebär det en återgång till ett politiskt och väljarmässigt smalare KD”

ROBERT SUNDBERG