Den samhälleliga tiden har stannat av och historien försvinner från dess horisont och istället förfaller människorna till att enbart intressera sig för sina privata liv och jakten efter varor så beskrev en maktkritiker det samhälle han levde i. Han gjorde det i ett öppet brev till landets högste politiske chef. Han hette Vaclav Havel och han dog i söndags.
Jag låg nerbäddad i efterdyningarna av vinterkräksjukan och dödsbudet nådde mig som genom en dimma. Jag orkade inte ens stiga upp för att hämta Havels böcker, som jag har i bokhyllan – det hade i alla fall varit en hälsning till en stor man. På måndagen hade jag blivit litet bättre och bläddrade litet i En dåre i Prag, brev, tal, texter 1975-1989. Jag har gjort understrykningar överallt.
Det märkliga är att mycket av den maktkritik Havel riktade mot sin tids öststatskommunism känns möjlig att använda mot regeringschefer i vår tid, i hjärtat av den västerländska demokratin. Havel ondgör sig över att människor sövs av konsumtionssamhället och deklinerar till privatmänniskor. Ingenstans kan människan som allsidig unik varelse utvecklas, trots att den retoriken överallt härskar.
På TV såg jag på söndagen Carl Bildt läsa högt ur en av Havels böcker. Jag undrar om han verkligen läst så mycket i dem. Det exceptionella med Havel är att hans maktkritik gick djupare än att bara handla om kritiken av öststatskommunismen: Han var också en civilisationskritiker.
Särskilt fastnar jag för Havels diagnos att den samhälleliga tiden stannat av. För att vi degraderas till konsumerande privatmänniskor. Det är en bra diagnos av Sverige idag. De flesta människor i Sverige, särskilt den halva som röstar borgerligt, kan inte på något sätt föreställa sig möjligheten av ett annat slags samhälle. Som det är nu kommer det att förbli, i all evighet. Vi förtränger problemen med massarbetslöshet eller ökande koldioxidutsläpp –därför att vi urskiljer inte längre någon samhällelig tid. Historia och framtid utplånas.
Måndag eftermiddag ligger jag litet febrig och vimmelkantig och lyssnar på Fredrik Reinfeldts jultal från Skansen. Det sänds i TV. Han talar om våld, särskilt våld mot kvinnor. Det är bra. Men det är det där att han ser så förbannat nöjd ut! Några småproblem har vi kvar att lösa, t ex våldet mot kvinnor, men i övrigt har den samhälleliga tiden helt stannat av.
Tror folk på vad han säger? Tja, det gör ju många. Framförallt tror de på Reinfeldt därför att hans egentliga budskap är att allt ska förbli som det alltid varit: Vi behöver inte omgestalta något genuskontrakt eller riva ned något klassamhälle eller ställa om vår civilisation till hållbarhet ?– sådana tankar hör till ett tråkigt förflutet.
Allt kommer att bli bra. Jag tror att den Vaclav Havel som skrev brev till Husak – och åkte i fängelse för det – skulle ha retat sig även på Reinfeldt.
Göran Greider
