Så föll då domen mot de två svenska journalisterna som fängslats i Etiopien anklagade för samarbete med terrorister och för att olagligt ha tagit sig in i landet. Domen är skrämmande hård och naturligtvis bisarr, ett uttryck för ett samhälle med totalitära drag som dessutom sedan länge befunnit sig i skuggan av det allestädes pågående krig mot terrorismen som på alla håll har gjort rättsapparaterna mer flexibla.
Amnesty och Reportrar utan gränser har redan deklarerat att Martin Schibbye och Johan Persson ska betraktas som samvetsfångar.
Först nästa vecka meddelas hur hårda straff som kommer att utdömas. Ingen vet någonting om det. Och ingen vet heller i vilken mån straffen i denna uppenbara politiska skådeprocess kommer att gälla - eller om regeringen exempelvis kan benåda de två svenskarna efter lyckad avskräckning - regimen vill helt enkelt inte ha något ljus över det som sker i provinsen Ogaden med lokalbefolkningen när ett stort bolag drar in med en militärmakt i ryggen. Det var just detta som Schibbye och Persson ville undersöka.
Men domen i Adis Abeba förvandlades på en enda sekund också till svensk inrikespolitik och - med tiden - möjligen också till en europeisk angelägenhet. Utrikesminister Carl Bildt var snabbt ute med en presskonferens. Hans attityd var stilenligt självsäker. Men han känner det nog, som en skakning på övre däck, att det är något under hans fötter som inte riktigt är säker mark. Utrikesminister Bildts tidigare engagemang i Lundin Oils styrelse, under en tid då avtal skrevs med etiopiska staten om oljeprospektering i Ogaden, gör att misstanken hela tiden väcks att han - och därmed den svenska regeringen - inte agerar helt fritt i denna fråga. Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt har flera gånger fört fram den kritiken. I går eftermiddag skrev han på SvT Debatts hemsida att Carl Bildt i EU-nämnden motsatt sig att EU ska lägga sig i frågan. På samma hemsida finns för övrigt två utmärkta artiklar av journalisten Leo Lagercrantz; i den ena avslöjas att Lundin Oils säkerhetsfolk var inne på Martin Schibbyes hemsida tre veckor innan han greps. Jag rekommenderar dessa artiklar till läsning, de ger smått strindbergska associationer till en värld av offentliga lögner.
Det mest märkliga hittills är ändå inte att Carl Bildt i så häpnadsväckande hög grad undkommit hårdare kritik för att han slirat på viktig information i frågan, som exempelvis när han i en Skavlan-intervju tidigare i höstas hävdade att han intet hade med Lundin Oil att göra under den period så bolaget vände blickarna mot det resursrika Ogaden. Nej, det allra märkligaste är att Carl Bildts chef, statsminister Fredrik Reinfeldt, tillåts undkomma praktiskt taget all kritik och allt ansvar för hans utrikesministers eventuella jäv i denna fråga. Föreställ er en socialdemokratisk statsminister i en liknande situation! En sådan hade - med rätta - fått löpa gatlopp i medierna.
Har du, Fredrik Reinfeldt, försäkrat dig om att din utrikesminister saknar bindningar i denna fråga, liksom i frågan om Lundin Oils förehavanden i Sudan (som är under utredning för misstanke om folkrättsbrott av kammaråklagare)? Litar du på din utrikesminister? Varför har du inte krävt att alla fakta kring Bildts tid i Lundin Oil kommer på bordet? Kan Bildt sitta kvar om Lundin Oil skulle fällas för folkrättsbrott?
Att statsminister Fredrik Reinfeldt aldrig pressas i dessa avseenden vittnar om de svenska mediernas egendomliga rädsla för att granska landets högste makthavare och tvinga upp honom till ytan i någon annan egenskap än jultalare och närapå oberoende expert.
För de två svenska journalisterna och deras familj och anhöriga väntar ytterligare några dagars ovisshet innan straffsatserna kommer. Bildt och Reinfeldt firar nog julen som vanligt.
GÖRAN GREIDER
