Riksbanken meddelade i går att den sänker sin styrränta. Det gör den med en kvarts procentenhet, till 1,75 procent.
Den bana som riksbanken förväntar sig att styrräntan har de närmaste åren justerades också ned, till samma nivå som nu om ett år.
Det som riksbanken sysslar med heter penningpolitik. Sveriges riksbank har bara ett mål: att hålla inflationen i ett spann om en till tre procent.
Inflationen är låg nu och väntas förbli det. Detta beroende på bland annat krisen i flera av euroländerna.
Den krisen, men även en ganska liten tillväxt i andra länder, gör att konjunkturen väntas bli fortsatt svag.
En svag konjunktur ger en låg inflation. Det behövs därmed inte en hög, eller höjd, ränta för att motverka inflation. Däremot behövs sänkt ränta för att få fart på ekonomin, åtminstone lite grann.
Nackdelen är att det kan ge oavsiktliga konsekvenser eftersom riksbankens ränta är ett trubbigt vapen. Med lägre ränta blir det billigare att låna till bostäder. Även om bankerna försöker tjäna pengar på att inte sänka bolåneräntorna så snabbt eller så mycket är det hög sannolikhet att det blir så om ett tag.
Priserna på fastigheter, villor och bostadsrätter, är redan högt uppdrivna, särskilt i storstadsområdena. Priserna lär knappast minska efter riksbankens räntebesked.
Riksbankens penningpolitik skulle behövas kompletteras med en finanspolitik bedriven av regeringen. Men regeringen har en passiv inställning vad gäller sådant.
Reinfeldtregeringen med finansminister Borg har snarast fört en omvänd konjunkturpolitik. Den spädde på en god konjunktur sina första regeringsår genom skattesänkningar, mest till de som tjänar och äger mest.
Sänkt fastighetsskatt och borttagen förmögenhetsskatt bidrog till att öka priserna på bostäder i särskilt storstadsområdena. Sänkningarna av inkomstskatten, mest till de som tjänade mest, utnyttjades av många till att öka belåningen till bostäder.
Regeringen borde parera riksbankens agerande med en aktiv finanspolitik. Den borde höja vissa skatter, för att minska riskerna för bostadsprisbubbla så den åtminstone inte växer ytterligare.
Men Reinfeldt och Borg är stela som järnspett i sitt agerande. De vill inte bedriva en på riksbankens penningpolitik parerande finanspolitik. Regeringen borde dock höja vissa skatter för att parera de sänkta räntorna.
Med det skulle resurser kunna erhållas för att fördela till områden i samhället där behov föreligger, som vården och omsorgen. Höjda statsbidrag till landsting och kommuner skulle sitta bra i ett läge då de riskerar att få minskade eller stagnerade skatteintäkter.
Men Reinfeldt och Borg vill inte bedriva en finanspolitik som medför höjda skatter eller en fördelningspolitik som för resurser dit behov föreligger. Ändå ses de som trovärdiga. Men det är de egentligen bara i avseendet att man kan ha förtroende för att de håller skatter låga oavsett konjunkturläge och hur riksbanken agerar.
Vården och omsorgen får nog klara sig bäst de kan på det som deras kommun- och landstingsskatter ger. Reinfeldts och Borgs lågskattelinje ligger fast, stel som ett järnspett.
Robert Sundberg
