År 2011 går mot sitt slut och en vargtik promenerar omkring i byn Hagen i Västerdalarna och rullar sig som en hund vid vägkanten. Vargen filmades och blev en stor nyhet under mellandagarna.
Sent på natten går jag ut med min hund på bygatan och står snart under en stjärnhimmel som nästan tar andan ur mig.
Jag har en ficklampa i handen. Jag ser mig omkring, kanske kan jag få skymta silhuetten av detta märkliga djur.
Varg och stjärnhimmel: Det är som att stå i den tidlösa myten, nästan före människan. Men jag knallar hemåt under stjärnorna utan att ha fått se något.
Denna vinter har varit mörk, för att det snöat så litet. Stormen som drog över Sverige – hos oss var det tack och lov bara två tegelpannor som blåste ner – och den varma vintern har i sig knappast något med klimatförändringarna att göra. Väder är något annat än klimat, men 2011 var ändå ett rekordår när det gäller klimatet: Utsläppen av växthusgaser har aldrig varit så stort, trots att ekonomierna går trögt på många håll i västvärlden.
Miljömässigt var 2011 ett förlorat år. Den globala uppvärmningen fortsätter och isarna vid Nordpolen smälter nästan lika snabbt som det förra rekordåret, 2007. Den kontinent som kanske mest fått känna av klimatförändringarna i år har faktiskt varit Nordamerika, där stormar, bränder och översvämningar varit fler än på länge.
Klimatet är ödesfrågan. Ett mått på hur levande den politiska debatten är borde vara hur högt upp på agendan denna fråga stått under året som gått – men den har legat i botten. I västvärlden har amerikansk skuldkris och europeisk eurokris nästan helt trängt bort klimatfrågan. Kombinationen av en irrationell euro och en mycket instabil (finans-)kapitalism har gjort oss alla litet dummare och litet mer kortsynta.
Kanske markerade 2011 också en helt ny nivå på det som kan kallas medialiseringen. Ett alltmer omfattande kommersiellt medieutbud i kombination med extrem lönsamhetsjakt i medierna har tidvis närapå förintat det politiska förnuftet.
I Stor-Britannien har Rupert Murdochs medieimperium klivit över moraliska gränser, när utsatta människor har avlyssnats av tidningsredaktioner, och det har där utlöst en stor debatt om medierna.
Men än så länge inte i Sverige. Här tycks vi leva kvar i den gamla liberala kolartron att medierna enbart speglar det som sker och inte är aktörer.
Men de är aktörer. Medialiseringen utgör i viss mening en dimension av den marknadsliberala våg som sköljt över Sverige och västvärlden de senaste årtiondena. Vad är exempelvis ett mediedrev? Svar: Det är ett sätt att tjäna pengar.
Den socialdemokratiske partiordföranden Håkan Juholt blev det stora offret på medialiseringens altare under 2011. Jodå, han har delvis sig själv att skylla, ja ett sönderfallande socialdemokratiskt parti har i hög grad sig självt att skylla. Men det är sannerligen inte hela bilden.
Håkan Juholt blev praktiskt taget avlivad av den samlade medieapparaten under år 2011. Någon egentlig självreflexion kring detta har hittills inte ägt rum, viket är ett fattigdomsbevis för Sverige som demokrati.
Mediernas fixering vid enskilda personer och politiker, vid så kallade förtroendefrågor – där melodramatiseringen och hollywoodiseringen slår till med full kraft – har bidragit starkt till att utradera varje idépolitiskt och systemkritiskt perspektiv ur den politiska offentligheten. Och det är vänstern och arbetarrörelsen som förlorar på det.
Borgerligheten vinner däremot alltid på att den idépolitiska temperaturen i samhället skruvas ner: Vi blir privatpersoner. Inte samhällsvarelser. Vi har, utan att riktigt inse det, omdefinierats från medborgare till mediekonsumenter.
Mediedrev är bara en sida av saken, den andra är en ny nivå på makttoleransen. I Sverige har således nyhetscheferna varit långt mer intresserade av att granska en svag opposition än av att granska de mathavare som sitter i Rosenbad.
Borg och Reinfeldt naglas inte fast vid massarbetslösheten, vid utförsäkringarna, vid de växande inkomsttskillnaderna, eller vid de otillräckliga klimat- och miljöåtgärderna. Medierna har gett dem frikort. Rätt ofta har man fått se något som liknar smått nordkoreanska idolporträtt av Borg och Reinfeldt i de stora medierna, som om drev och idealisering måste komplettera varandra.
På många sätt var 2011, för att citera en avgången minister, ett utpräglat skitår. Men allt är komplext. Allas vår världsbild skakades i grunden om på ett positivt sätt under den arabiska våren. Även om demokratirevolutionerna i Tunisien och Egypten kommer att ta lång, lång tid – de är inte anpassade till medieformat – har världshistoria skrivits. Arabvärlden har vaknat. Under hösten vaknade den i många fall till en blodig mardröm, särskilt i Syrien, men historiens hjul har satts i rullning. Plötsligt är det den arabiska uppbrottsviljan som inspirerar progressiva rörelser också i Väst – från Occupy Wall Streetrörelsen i USA till protesterna mot Putins moderna tsarism.
Jag går under stjärnorna med hunden i koppel. Vi lever, som alltid, i intressanta tider. Stjärnbilder brinner på himlen. Vargen strövar någonstans där borta. Min hund nosar i dikesrenen. Världsbilder förändras ibland utan att vi märker det.
Inför det kommande året har jag en önskan: att vi tänker mer själva, agerar mer efter eget förnuft och mindre efter vad medierna säger. The revolution will not be televised, som det heter i sången.
GÖRAN GREIDER
goran.greider@daladem.se
