En man skjuts på öppen gata i Malmö mitt på dagen.
En 15-årig pojke mördas på nyårsnatten. Staden blir allt råare.
* * *
Malmö, Ludvika – dödens orter. Det tänker jag när jag och en kompis ska äta lunch i Ludvika innan jag ska vidare till jobbet på Brunnsviks Folkhögskola. Ljus och blommor ligger på marken.
Symboler för liv som släckts, för människor anhöriga mist och aldrig mer kan få tillbaka.
Nyheten om att ytterligare en man skjutits till döds på öppen gata i Malmö har precis kablats ut i radion. Mannen finns med i polisens brottsregister, utan att ha begått något grövre brott.
* * *
Socialdemokraterna ger sig snabbt in i diskussionen och kräver hårdare tag när det kommer till straff för vapeninnehav och kräver även att det satsas mer pengar på att arbeta mot den organiserade brottsligheten.
Professor Jerzy Sarnecki instämmer. Att polisen måste få mer pengar för att bekämpa den organiserade brottsligheten är givetvis rätt, men att få den här diskussionen att handla om hårdare straff är förödande.
Fokus måste ligga på vilket typ av samhälle vi har och hur vi ska förebygga att människor hamnar i kriminalitet.
* * *
Nu går vårt samhälle utför: arbetslösheten är hög, sjuka tvingas ut i arbete, det är svårt att få bostad som ung. Människor jagar status och rikedom och vill få ut så mycket som möjligt för egen vinnings skull. Samtidigt finns det många som inte ens har råd med frukost varje dag. Det här händer i hela Europa. Hoppet sinar och förtvivlan bryter ut.
* * *
Ute i Europa är bostadsbristen enorm, i Frankrikes huvudstad Paris bor en del i bilen för att de inte har råd med en bostad, trots att de har ett arbete. Andra sover på gatan.
Bilbränderna i de franska större städernas förorter 2005 och även senare är ett tecken på att samhället spårat ur, att en hel generation ungdomar svikits av politikerna.
Det är ett kallt Europa och ett kallt Sverige vi lever i.
Sofie Wiklund
sofie.wiklund@daladem.se
