Vänsterpartiet öppnar idag sin kongress och med litet tur kan det innebära att svensk politik får en välbehövlig vitamininjektion. Det verkar vara en genomgående ambition hos landets vänsterpartister att äntligen frigöra sig från – vad ska vi kalla det? – det mentala beroendet av det större arbetarrörelsepartiet, socialdemokratin.
Historiskt sett är dessa två partier syskon, även om de ofta definierat sig mot varandra. Socialdemokratin var den starka, både pragmatiska och visionära rörelse som växte fram för mer än ett sekel sedan och sprängde sönder mycket av det gamla överhetssamhället. Vänsterpartiet gav det stöd under många långa år, men fick inte mycket ut av det.
Idag är socialdemokratin förmodligen på väg att normaliseras till ett 25- och i bästa fall kanske 30-procentsparti och tiden är kommen att definiera om hela den vänstra sidan av mitten i svensk politik.
Jag tror att det i grunden är en god sak med tre mer jämbördiga partier på den rödgröna kanten. Varken (V) eller (MP), där nya unga medlemmar knappast längre ens har något historiskt minne av hur dominerande socialdemokratin en gång i tiden var, accepterar att självklart ställa sig i skuggan av socialdemokratin. Relationen mellan de tre har redan och kommer alltmer att bli långt mer jämbördig.
Vänsterpartiet har alla möjligheter att växa i opinionen och kanske rentav fördubbla sitt valresultat. Och det kan komma att skapa en ny dynamik i politiken. I dagsläget är Vänsterpartiet exempelvis knappast mindre av ett grönt parti än miljöpartiet, samtidigt som miljöpartiet saknar idépolitisk tradition för att hantera de klassiska verktygen för ökad jämlikhet - vilket är en förutsättning för ett hållbart samhälle. Socialdemokratin lär även framöver vara ett stort parti, om än försvagat. Men av de tre är det (S) som har svårast att dra till sig unga människor som på allvar vill förändra detta samhälle.
Pressen kommer att öka på det fornstora arbetarpartiet – vitalisera sig eller försvagas än mer. När det gäller gröna frågor har varken Juholt eller Waidelich knappt sagt flaska.
Ett större vänsterparti kan också komma att sätta press på miljöpartiet, som emellanåt har en tendens att jaga makt på bekostnad av visioner.
Man tycker sig ibland nästan se på ledande miljöpartister att de inte är riktigt säkra på sina väljare: vill de högerut eller vänsterut? Olika bud kommer från sociologerna, men vanligtvis brukar de hävda att det är fler miljöpartister som identifierar sig som ”vänster” än som höger.
Vänsterpartiet ligger i fas med opinionen i flera viktiga frågor, i synnerhet dem som rör välfärden och inte minst privatiseringarna.
Det vet Jonas Sjöstedt. Och han – och den han eventuellt får med sig i ledningen – lär nog försöka berätta för svenska folket att de också ligger i täten när det gäller miljöfrågor.
Hur kommer medierna att hantera Jonas Sjöstedt, om han nu blir ensam partiordförande eller ett av två språkrör? Det är en intressant fråga. Kanske är den avgörande. Ett ordentligt mediedrev under våren kan antagligen sänka även ett spirande vänsterparti för ett bra tag.
Borgerligheten har just nu inte bara den politiska och den ekonomiska makten, utan också den mediala (det är tveksamt om det ens finns någon kulturvänster längre; kultursidorna på de stora tidningarna är tämligen avpolitiserade).
Trots det – Vänsterpartiet går nu till sin kanske viktigaste kongress någonsin. Faller saker och ting väl ut kan partiet bli en ny, dynamisk och definierande kraft i det rödgröna fältet.
Göran Greider
