Nej, jag har inte följt med så där alldeles noga vad som ägt rum på Vänsterpartiets kongress – ledigheterna har kommit i vägen. Men jag har noterat att den nyvalde partiordföranden Jonas Sjöstedt gärna använder ordet ”modern” när han talar om vad han vill ge för bild av sitt parti.
Och det är naturligtvis helt rätt: Den som är modern vinner. Den som står för ”det nya” och gör det på ett trovärdigt sätt har ett försteg i varje politisk debatt.
Så har det varit i åtminstone ett sekel: Det moderna är trumfkortet. Det egendomliga är bara att det som är modernt kan skifta till sitt innehåll nästan hur som helst:
För bara någon generation sedan var det självklart att det nya bestod av cement och kärnkraft, mer bilism och alltfler prylar. Från åttiotalet och framåt har det nya och det moderna oftast förknippats med marknadsliberala reformer, privatiseringar och avregleringar, så att själva ordet reform idag snarare betyder ”en rejäl nedskärning” av något slag, stället för exempelvis en extra semestervecka.
Signalordet för detta inom politiken har länge varit ”förnyelse” - vilket numera betyder högervridning av politiken. När hela det borgerliga kommentariatet ropar efter förnyelse av Vänsterpartiet och framförallt av Socialdemokraterna så betyder det att de vill se mer av acceptans för skattesänkningar och annat borgerligt tänkande.
Vilka möjligheter har arbetarrörelsen och vänstern att skaffa sig inflytande och makt över begrepp som det moderna och det nya? Jonas Sjöstedt har redan markerat att han ser det nya och det moderna i kombinationen av de röda och de gröna perspektiven, jämlikheten och hållbarheten. Och fortsätter han att formulera det där på rätt sätt så kan Vänsterpartiet bidra till en annan dynamik i hela väljarkåren, även om det naturligtvis aldrig kommer att bli något dominerande parti på grund av dess placering på politikens ena flank.
När Vänsterpartiets framtida väljarpotential diskuteras hemfaller kommentatorerna oftast åt de enklaste och mest schablonmässiga analyserna: Nu hotas Juholt och (S) av Sjöstedt, heter det redan. Kommentatorerna utgår från att väljarna utgör en statisk massa där olika partier kan roffa åt sig olika stora tårtbitar. Men sådan är inte denna mystiska väljarkår. Snarare bär den beskrivas som ett spänningsfält: föränderligt och med en oerhörd förmåga att överraska.
Sedan länge ställs den så kallade medelklassen i politikens centrum. Som om den bestod av ett fast, oföränderligt material. Men medelklassen är notoriskt svårdefinierad; de allra flesta tjänstemän har lika mycket att vinna på generell välfärd som LO-kollektivet. För den överväldigande majoriteten av TCOs medlemmar är exempelvis utnyttjandet av RUT-avdraget både främmande och ointressant. Alliansregeringen har emellertid varit skicklig på att få denna medelklass att leta efter sina ideal uppåt i hierarkierna - varvid skattesänkningar och statusjakt blivit viktiga.
Men helt andra sidor av denna medelklass är hela tiden möjliga att väcka till liv. Medelklassen har blivit anropad av politiken enbart i deras egenskap av plånboksvarelser. Men det går att tala till den på andra sätt och det är det som Miljöpartiet gjort länge nu och det är nog det som Sjöstedt också har möjlighet att göra. När ska den miljömedvetna, välutbildade tjänstemannen inse att Borgs skattesänkningar i slutändan går ut över klimat och miljö? När ska Fridolin och Romson våga säga till de högre tjänstemän som lägger rösten på deras parti att er ökade levnadsstandard hotar såväl de fattigaste som jordens framtid?
Visst tycks det för närvarande vara så att Alliansen lyckats förvandla svenska folket till det sovande folket, för att citera Fredrik Reinfeldts eget uttryck.
Det finns en rad skäl till att det varit möjligt, alltifrån den idépolitiska utarmningen inom framförallt socialdemokratin till hela världskapitalismens expansion, som skickat en enorm tryckvåg genom alla samhällen och all politik. men ingenstans i den demokratiska världen är väljarkårerna några statister. Och det är min övertygelse att väljarkåren i Sverige, såväl som i USA eller vilket annat land som helst, förr eller senare börjar känna ett slags ideologisk hunger efter något annat än det bestående. Särskit i ett läge där det bestående producerar likgiltighet, social utslagning och på et sätt som vi inte sett motsvarighet till sedan trettiotalet.
Hur ska ord och uttryck som ”modern” eller ”det nya” laddas med värden som social jämlikhet och ekologisk hållbarhet? Det är en av de stora utmaningarna. Den fördel som de rödgröna krafterna trots allt har, är att borgerligheten aldrig kan tillfredsställa människornas längtan efter det verkligt nya. Borgerligheten förblir det beståendes profeter.
Göran Greider
