Ibland gör sig industrisamhället påmint med full kraft: Plötsligt svart rök över Ludvika. Radioutsändningarna bröts på tisdagens eftermiddag av ett viktigt meddelande till allmänheten. En brand hade inträffat i en provhall på ABB. Efter några timmar verkade det som om den akuta faran var över.
Men det är märkligt: Förr i tiden var fabriker och industrier liksom synliga på ett helt annat sätt. Det bullrade, det bolmade svart rök ur skorstenar, stora arbetarskaror kom cyklande från eller till fabriksgrindarna. Industrialismen var arbetsplats - men också ett stort skådespel, ett dagligt drama, där alla visste vilka som spelade rollerna.
Men fabrikerna har tystnat. Ur skorstenarna kommer oftast bara vattenånga och i debatten talas det ofta om den post-industriella eran, som om industrin knappt längre finns och bara rostbälten återstår Så är det förstås inte.
Jag minns när godsvagnar spårade ut i centrala Borlänge för mer än tio år sedan: Också då känslan av att industrisamhället plötsligt vräkes upp till allas beskådan. Och typiskt för en bruksort: Oförvägna och industrivana Borlängebor som klev över avspärrningar för att se vad som hänt. Hade det skett på Östermalm i Stockholm hade folk sprungit för livet.
Också i Ludvika igår verkar åtskilliga människor ha kommit för att titta. På vad?
På en industri som ger orten jobb och liv, men också på en hel historisk epok som ännu lever.
Göran Greider
