Gamla, utrangerade socialdemokrater blir som nya - när borgerligheten behöver dem. Mona Sahlin har väl aldrig varit populärare i den borgerligt dominerade pressen – och därmed i hela medielandskapet – än nu.
Debattsidorna i de stora borgerliga tidningarna står vidöppna för varje socialdemokrat som vill vrida det egna partiets politik en smula åt höger; bara den senaste veckan har två utpräglade högersossar välkomnats på Dagens Nyheters debattsida och därefter hissats i luften på alla övriga ledarsidor.
Senast i raden är den återuppståndne Göran Persson. Glömda är nu de dagar då han beskrevs som pamp och formidabel härskartekniker – för nu kan han kallas in för att stärka eurons och europaktens aktier i socialdemokratin. Igår intervjuades han utanför sitt dyrbara lilla torp i Sörmland. Jo, han lät litet sömndrucken. Men intervjuaren glömde att fråga om han också jobbade på uppdrag av opinionsfirman JKL, där han har uppdrag, när han pratade.
Perssons tes var att Sverige självklart ska ansluta sig till den nya så kallade europakten. Han besjöng euron i en tid när svenska folkets stöd för svensk euroanslutning är bottenlågt och det var inte utan att man kände ett vinddrag från den stora EMU-debatten som föregick 2003 års folkomröstning i frågan: Återigen står nästan hela eliten enig kring det lilla vi kan göra för den gemensamma valutan.
När det första utkastet till europakt kom från det europeiska krismötet var det en uppenbar panikprägel på paktens utformning. Då verkade det också som om alla EU-länder, oavsett om de var med i eurosystemet eller inte, måste sluta upp kring de bindande åtgärder som alla bidrog till att flytta makt från de nationella parlamenten till EU-kommission och EG-domstol. Att säga nej till det första utkastet var, menar jag, en självklarhet, särskilt i ett land där folket i en omröstning sagt nej till euron. Såväl LO som TCO tog ställning emot det redan dag 1. Det gjorde även Håkan Juholt. Reinfeldt tvekade däremot.
Sedan dess har europakten skulpterats om en smula. Enligt de senaste buden är det nu fullt möjligt för Sverige eller Stor-Britannien att skriva på utan att det därför är bindande att följa pakten.
Borde Sverige således nu kunna skriva på?
Nej. För även om Sverige skulle kunna behålla både kronan och den egna riksbanken - och därmed kunna föra en ekonomisk politik som passar landet och inte ett genomsnittligt EU – så bidrar en underskrift till att driva på hela EU i riktning mot en alltmer överstatlig struktur. Europakten innebär i praktiken, för de berörda euroländerna, att deras ekonomier låses än hårdare vid i förhand fastslagna normer på inflation och underskott – oavsett vad som sker i ekonomierna. Länderna ska surras vid masten, som det brukar heta, för att undvika varje konjunkturpolitisk sirensång. Det betyder att arbetslöshetsbekämpning kommer att bli allt svårare och principiellt underordnas valutans stabilitet.
Det är inte rationellt. Det är svårt att förstå att de europeiska eliterna så lättvindigt tror sig kunna kringgå ett avgörande faktum: ländernas olikhet. Även om de akuta problemen i södra Europa som genom ett mirakel skulle kunna lösas, så talar allt för att liknande problem med logisk nödvändighet åter komma att dyka upp. Och här är då problemet med europakten: Skulle den fungera så betyder det att länderna måste piskas in i en så hård disciplin att regeringarna aldrig mer kan lyssna till väljarnas krav på exempelvis en politik för full sysselsättning. Hela eurozonen förvandlas till en enda kamrer.
Med all sannolikhet är europakten knappast något mer än ett försök att förtränga och skyla över grundläggande problem. Varför skulle Sverige bidra till det?
Göran Greider
