Från 1 miljon ton strax efter andra världskriget - till runt en halv miljard ton nu. Så mycket har den globala kemiindustrin ökat sin produktion.
Egentligen går det där ju inte att fatta. Över 100 000 nya, syntetiska ämnen har företagens forskare tagit fram i sina laboratorier – och de är alla på vandring, genom naturen, och ofta också genom våra kroppar.
I går larmades det om köksbänkar som innehåller antibakteriella medel. Naturvårdsverket har malt ner några sådana bänkar – i reklamen omtalade som särskilt hygienska – och håller på att mäta halterna av ämnet triclosan, en så kallad biocid.
Det som för övrigt inte alltid uppmärksammas är att klimatkrisen och kemikrisen har samma rot: de fossila bränslena. Det mesta utvinns ur olja och kol. Och värst är antagligen situationen idag i de fattiga, nyindustrialiserade delarna av världen.
Vad ska man göra åt allt detta? Naturligtvis är det kemikalieindustrin som borde klämmas åt ordentligt. Men det har visat sig svårt. EU-kommissionens försök häromåret var hedervärt (REACH), men nådde inte så långt – industrilobbyn var för stark.
Sanningen är nog den att kemikalieindustrin inte kommer att utmanas på allvar förrän såväl civilisations- som kapitalismkritiken blir några grader hetare. För vem vill gå miste om en hygienisk köksbänk?
Svenska Naturskyddsföreningen driver sedan i höstas en kampanj kring de här frågorna och det finns kunskaper att inhämta överallt. En bra bok är ”Förgiftad – om kemikalierna i vardagen och det osynliga hotet mot vår hälsa” (med förord av Stefan Edman), skriven av några kanadensare.
Den som vill bli riktigt uppskrämd kan se Stefan Jarls film Underkastelsen – men efter det orkar man knappt leva vidare. Man känner sig förgiftad.
Hela vår civilisation behöver avgiftas.
Göran Greider
