Man kan gå till skogs! För när man kommer ut i skogen och in bland träden faller alltid ett visst lugn över en, även om det jag går på är en stig efter en snöskoter.
Att gå till skogs – jag tror att Vilhelm Moberg i Min svenska historia skriver om dem som en gång gjorde det för att fly undan överheten. De stora skogarna var frizoner, för bönder, fattiga, men även brottslingar.
På tisdagsförmiddan orkar jag inte höra mer av dagspolitiken; Håkan Juholt är förstås på tapeten igen. Förmodligen är han körd. Det är bara att inse. Han är ohjälpligt skadeskjuten av medierna, av krypskyttar på den högra kanten i sitt eget parti - samt av sig själv.
Nej, jag tycker inte det är rättvist. Det är inte rättvist att en politiker betraktas som handikappad på grund av att han kommer från landsorten och inte passar medieeliten.
Inte heller är det bra att en politiker för ett större parti numera måste vara en hundraprocentig broiler för att klara sig undan mediernas jakt på minsta misstag. Juholt hade ingen erfarenhet från toppolitiken och inte heller från den hårda kommunalpolitiken.
Därför får vi från och med nu nöja oss med fabrikskläcka politiker, helst uppvuxna i Stockholm.
Eller så går man till skogs och kommer sedan ut ur skogsbrynet och ser byn i solen och ger fan i att överhuvudtaget tänka på politik. Porten har ju slagit igen – om ett nästan alltigenom borgerligt samhälle – och den går inte att öppna inifrån. Bara utifrån.
Bländas av solen. Blir glad igen. Och det är ju till slut det enda som är viktigt – att känna den där enkla glädjen, att aldrig förbittras. Det droppar från söderväggar, fastän det nog är någon minusgrad. Utanför ett hus står en barnvagn.
En granne passerar med en kärra full med bräder. Livet pågår. Stina sliter i kopplet och vill springa neråt älven. När jag kommer in i huset och sätter mig vid datorn är vardagsrumsfönstret som en bländande låga.
Jag har varit till skogs och återvänder friskare.
Göran Greider
