Att min andhämtning ökade några minuter in i statsminister Fredrik Reinfeldts anförande i partiledardebatten igår berodde inte på vad han sa, utan på att jag satt på min motionscykel och följde debatten i TV. Och på något sätt framstår just det som en symbolisk bild av vad Reinfeldt sade: han trampade på men kom ingenstans.
Han har ett enda budskap numera - sedan skattesänkarvägen till stor del stängts - och det är att han tar ansvar. Det enda vi behöver vara nervösa för är vad som sker i omvärlden.
Han har som bekant till och med varnat för visioner. Och det kan inte hjälpas, men när jag hör statsministern tala står det ju ganska klart att vi lever i en värld av mer eller mindre avskaffad politik. En antipolitisk värld, där lugn och ro för den privata människans ekonomi anger horisonterna för allt tänkande, det är vad långa årtionden av politisk högervridning mynnat ut i. Den politiska offentligheten har på något underligt vis nästan somnat in och det underblåses av närsynta medier som är långt mer intresserade av personfrågor än av idépolitik.
För så var det nog igår: hela det svenska kommentariatet stod där i stor, dreglande förväntan inte på politiska utspel - utan på Håkan Juholt. Skulle han se nervös ut? Trasig? Uppgiven? Skulle han ge medierna en snackis också idag? Under måndagen och tisdagen hade ju detta mediekommentariat - även kallat frasproletaritatet - lyckats hitta en formulering hos Juholt som ansågs vara ett nytt klavertramp. Jag kände det själv: Är det någon mening att kämpa emot den bild som medierna gett av s-ledaren? Kanske är det inte det. De flesta väljare har svalt den. Tyvärr.
Så stod han där, den person som sedan länge utgör den politiska offentlighetens centrum - Håkan Juholt. Min egen andhämtning på motionscykeln hade vid det laget stabiliserat sig, även om svetten rann nerför pannan. Det kan vara så att han där stod vid en avgrund och talade. Mediedrev och avgångskrav växer igen. Det märkliga var att inte ett spår av detta syntes i hans ansikte och hans gester. Han gjorde ett kraftfullt intryck, även om han i sitt anförande talade om för mycket istället för att koncentrera sig till några få teman.
I replikskiftet med Reinfeldt tände det dock till en smula. Reinfeldt hade svårt att dölja sin arrogans och sitt förakt gentemot Juholt, men Juholt svarade med viss ideologisk passion. Och här syns en grundskillnad mellan de bägge: Juholt talar om ett investerande Sverige, medan Reinfeldt talar om ansvar.
Så är vi där igen: När Juholt får minsta chans att tala politik, ja då vinner han poäng och jag tror att han då gör Reinfeldt orolig. Samtidigt vet vi att allt det han säger kommer att filtreras genom i förväg extremt negativa medier och mycket litet av det han säger kommer att nå ut till allmänheten. Därför ser det mörkt ut för Juholt: Pressen samt några dussin ledarsidor har lagt snaran om halsen på honom så att det nu bara är för högerfalangen att sparka undan den vingliga stol han står på. Och framför avrättningsplatsen sitter halva befolkningen uppradad för att få sig den underhållningen till livs.
Det var gårdagens drama. Sammantaget blev hela den partipolitiska debatten annars en förvånansvärt sammanbiten och humorlös tillställning. Jo, det hettade till litet när Jonas Sjöstedt anklagade Folkpartiet för att helt sakna intresse för klimatfrågorna. Men de som hoppats på att ett delvis nytt partiledargalleri skulle få temperaturen att stiga måste ha blivit besvikna. I synnerhet Annie Lööf gjorde ett svagt intryck; det verkar som att nästan inga av hennes passioner är kvar när hon tvingats lägga lock på sina nyliberala, mer thatcheristiska grundidéer. Gustav Fridolin gjorde också ett något kluvet för inte säga ängsligt intryck, inte minst när han pressades i frågan om vinster i vården av både Lööf och Sjöstedt.
Och det var tveklöst Sjöstedt som räddade den här debatten från att helt frysa till, fastän det skedde på övertid när utsändningen gått över till en smalare TV-kanal och det redan började se litet tomt ut i riksdagssalen. Reinfeldt viftade med kommunistspöket inför Sjöstedt, men det kommer inte att funka och jag skulle tro att Gustav Fridolin blev litet orolig över vänsterledarens gröna linje.
Jag kliver av motionscykeln och gör det i känslan av att jag inte fått någon som helst intellektuell motion av att lyssna på partiledardebatten.
Göran Greider
